Aftonbladet – 28 januari 1867, sida 2

Martial klädde sig skyndsamt i baldrägt, kastade derpå en sista blick i spegeln, tog, sina handskar och sin hatt samt blåste ut ljusen. Natien har börjat brat, mumlade han; hur skall den sluta ?? Under tiden vände han sig mot en spegel, som var, infattad öfver en liten och låg kamin. Han måste ofta ha varit i detta hemliga rum hos hr Basset, för att i det djupa mörker som herrskade utan den minsta tvekan kunna sätta spetsen af sitt pekfinger på en viss punkt af spegelns ornamenter. En del af muren öppnade sig i ett enda stycke, vände sig utan buller och visadede grönskande bersåerna i en förtjusande vinterträdgård. Martial gick hastigt igenom den ganande öppningen. Muwen återtog genast sin plats, utan att det skarpaste öga skulle kunnat upptäcka en enda misstänkt springa. artial kastade en blick på sitt ur. Klockan var precis tre. Jag kommer i lagom tid?, sade han. Derpå riktade han sina steg mot det ljussken, som syntes på temligen stort afstånd från ändan af detta drifbus, och hvarifrån han då och då förnam tonerna från en liflig orkester. I det ögonblick han passerade förbi en massiv tropisk växt, hvilken dolde för honom anblicken af den strålande belysning, som gaf denna trädgård och de angränsande salongerna utseende af ett veneiianskt palats i den gamla goda tiden, lades em hand lätt på bans axel och en vänlig röst hviskade honom i örat: Ni kommer bra sent! Man väntar er, min kära öfverste.? IRAnraa Y