Aftonbladet – 28 januari 1867, sida 2

Jag väntar?, sade Lucile, som knappas förmådde hemta andaa. Nåväl! må er vilja bli uppfylld, Mar tel! Jag lyder er. Lucile, jag är brodei till den man som ni älskar ... som ni älska så högt, rättade han sig, jag är Martial Re. naud.? Martial Renaud! nil... Pierres broder! .. Nu uppstod ett ögonblicks ångest. Doktor Martel närmade sig Lucile, tog henne i axlarne och nästan skuffade henne mot Martial Renaud, som stod orörlig och med armarne utsträckta emot henne: Seså, seså! omfamna då hvarann! Nise väl att han icke begär bättre. Isen var bruten. Medan Lucile snyftade i armarne på Martial, som uppehöll henne och kysste henne så som en äldre broder skule göra med sin yngre syster, gick läkaren bort till gossen, lyfte upp honom lika lätt som om det varit en fjäder och lade honom mellan dem båda. Du skall också vara med om det här, din groda, sade han. Uttrycket var kanske mindre passande för ögonblicket ; men den hederlige doktorn, hvilken var lika upprörd som hans patient, visste icke längre hvarken hvad han sade eller hvad han gjorde. En qvarts timma sednare åkte Luc.le och lilla Georges under doktor Martels beskydd i en fiaker till gatan Astorg, och Martial Renand stannade ensam qvar i kabinettet, der återseendet egt rum. Derpå flyttade Martial undan ett skåp Fom dolde en hemlig dörr. Han öppnade denna och inträdde i en kammare, hvilken kunde gälla lika väl för ett toiletirumsom fören garderob. Kläder lågo framlagda på en soffa, och i stakarne brunno ljus,