Aftonbladet – 28 januari 1867, sida 2

ni ger mig det enda goda skäl som kan förmå mig att lefva, hvem är ni?4 Den okände förblef tyst. Ni tvekar?? fortfor Lucile; vill ni icke tillåta mig att innesluta ert namn i mina böner? ... Ni tvekar!? Och i sin ordning fjorde hon en ansträngning, lutade sig emot honom, tog hans hand och förde den till sina läppar: Oh! tala, tala!? Om jag tvekar, Iucile, så är det derför att jag fruktar...7 Fruktar? ... Jag förstår er icke.? Ja, jag fruktar att ni skall bli allt för mycket upprör d.? Åh, jag känner mig stark nu.? Ty detta namn är icke nytt för edra öron. Det har varit, det är er måhända ännu mycket kärt ! Ett mycket kärt namn!... Det finnes blott ett enda...? tJag darrar för att uppväcka grymma minnen; jag vågar icke röra upp den ännn glödande askan.? Frukta ingenting ...? Brt bjertas sår är ännu icke läkt... Tala, i himlens namn !? aNå! för tusan! så tala då!? inföll en röst bakom den okände. Det var doktorns stämma; han hade vaknat genom det lifliga utbrottet ef Luciles sinnesrörelse, 8er ni icke, tillade han, att ni löper fara att göra henne hundra gånger mera skada genom att tiga än genom att säga henne allt? För fan! man sätter icke bögaren till folks läppar, för att rycka bort den det der sättet.? ?Ni vill det, duktor.? Om det behöfs! jag befaller det.?