Aftonbladet – 28 januari 1867, sida 2

Ra ess dä RR AO ten... mannen, som jag älskade, begaf sig bort, tog värfning och lät döda sig med en förbannelse öfver mig på sina läppar... och han som störtat mig till den yttersta grad af förtviflan och elände, gaf mig äldrig ett tecken att han lefde! Om jag vore ensam skulle jag lemna honom åt sin skam och sina samvetsqval; men jag har Georges, jag har min son! Jag vill icke att min son ej skall kunna nämna sin faders namn. Hon gömde ansigtet i sina händer för att dölja sin rodnad och sin blygsel. Georges skall bära sin faders namn, jag svär er det. Men tag er till vara, detta namn tillhör en rik och mäktig man. Om ni begår den minsta oförsigtighet, så skola vi misslyckas. pil... Ni förenar er med mig... ni? frågade hon med häpnad. Jag skall föra den brottslige till er... han skall krypa inför edra fötter... han skall tigga er om förlåtelse. cHan! Han skall erkänna fitt fel och derefter skall han godtgöra det i verldens ögon.4 tKan ni åstadkomma detta?4 frågade Lucile, som trodde sig drömma vaken. Det skall jag görat, svarade han okonstladt. Men låt mig leda er. Låtom oss förena hela er vilja och alla mina krafter. cOh! var lugn!... Då det gäller mitt barn, dess framtid, dess lif, så skall jag icke vara oförsigtig.4 5 Bra. Då skola vi lyckas. EMen4, återtog Lucile, som under några ögonblick sökte att samla sina tankar för alt stå emot denna massa af oförutsedda meddelanden, ?ni som kommer och erbjuder mig uppfyllandet af min hemligaste önskan, g upply : : ni som tillropar mig; ni måste lefva! i det