Aftonbladet – 28 januari 1867, sida 2

lemna tröskeln till hans bostad; jag skulle följa efter honom, jag skulle förfölja honom öfverallt och alltid. Till hvarje qvinna, som: ginge stolt förbi mig vid sin makes arm, till hvarje moder, som ledde sitt barn vid handen, till kommande och gående skulle jag ropa: Ser ni den der mannen, som bor i det der huset, det är en tjuf, en mördare; han har stulit mitt rykte som hederlig flicka, han har mördat den lycka jag såsom en ärbar hustru kunde ega här i verlden l4 Lugna er!4 inföll den okände, förskräckt öfver hennes exaltation. 48å skulle jag ropa och man skulle tro mig, ty sanningen gör sig alltid trodd. Jag skulle vidare ropa: Ser ni denne man; en gång var jag i mitt hem, lycklig och glad, en vacker sommardag, i en fiskarkoja vid hafsstranden, vid Wistram, i Normandie. Det är alldeles riktigt. Han kom in för att hvila sig, för att söka ett skydd mot solens brännande strålar. Han begärde att få dricka. Jag var ensam. Jag steg upp för att hemta vatten åt honom. Han följde efter mig. Den eländige såg mig och fann mig vacker. Jag misstänkte ingenting. Och för öfrigt, icke tänkte jeg på sådant! Mitt hjerta var uppfylldt af kärlek till... till någon,.. Fortsätt. Lucile torkade sina ögon och fortfor: tHan frågade mig: Är ni ensam, mitt barn? — Ja, min herre. Min far är ute på hafvet, och kommer icke tillbaka på en timma. Jag hade icke slutat att tala, då den eländige rusade på mig; ett våldsamt slag, som jag fick i hufvudet, störtade mig till marken. Då jag åter kom till sans, var jag förlorad, vanhedrad. Ett år derefter var jag mor; man jagade mig från trak