Aftonbladet – 25 januari 1867, sida 2

—S DE OSYNLIGA I PARIS. ) AP GUSTAVE AIMARD. Öfversättning. FÖRSTA DELEN. VE Det uppstod en kort tystnad i rummet. Den sjuke sökte samle sina minnen och i sitt försvagade hufvud sammanställa de händelser, som passerat under denna för andra så glada men för henne så sorgliga natt. Plötsligen erinrade hon sig den okändes sista ord: Jag är er vän och jag vill ha ert barn, Allt försvann för henne, omsorger, bistånd, de båda männens tydliga sympati, allt detta glömde hon, och resande sig upp liksom för att försvara gossen möt hans in-. billade fiender, ropade hon: Jag minnes! jag minnes!... Lemna mig!... Ni vill tega honom. ifrån mig... Stjäla bort honom!.,. Men ni skolen icke få honom så länge jag lefver!? Och utan att lyssna till doktorn, för hvilken detta förnyade nervösa utbrott gjorde hennes räddning oviss, ville hon stiga upp, taga barnet i sina armar och lemna den fristad, dit man fört henne under hennes vanmakt. De olyeklige äro misstänksamma, och oförutsedda välgerningar väcka isynnerhet deras misstroende. ) Se A. B. nir 11—13, 15—17 och 19.