Aftonbladet – 25 januari 1867, sida 2

Pftersom vår vän medger, började han med mild och vänlig röst, fatt ni utan att trötta er alltför mycket kan skänka mig nägra minuters uppmärksamhet, Lucile Gauthier, samtycker ni att böra på mig?4 Ni känner mitt namn!4 utbrast den unga qvinnan häpen. tFörundra er icke ännu! svarade han. Jag hör er4, mumlade Lucile och kastade en blick af öfverraskning och frukten på honom. Sedan doktorn förvissat sig om att den lille Georges forfor att sofva lugnt och stilla, slog han sig beqvämt ned i en länstol och beredde sig att följa gossens exempel, men yttrade derförinnan sakta till sin vän: Slå icke för hårdt. — Förbered henne, skona henne. Efter att ha gifvit denna förmaning, tillslöt han ögonen, mumlande för sig sjelf: Gå på ni, barn, jag vet i det närmaste hvad ni ha att säga hvarandra; jag stannar qvar, emedan ni kunna behöfva mig, men för all del försök att icke väcka upp 088, hvarken mig eller barnet. Några ögonblick dereftersof han trötthetens eller erbetets sömn, hvilken utan tvifvel är lika ljuf som oskuldens. Klockan slog två på morgonen. Sångerna hade tystnat i de närbelägna rummen, hvarifrån de bullersamma gästerna hade aflägsnat Big på värdshusvärdens enträgna uppmaningar. På gatan Saint-Påres och Malaquaiskujen rådde en djup tystnad, endast då och då afbruten af det dofva och aflägsna rullandet af en vagn. Den okände steg upp från sin stol och gick att sätta sig bredvid den unga qvinnan. Han tog en af hennes händer mellan sina,