Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 3

vilja anslag och sedermera börja tänka på hvar man dertill skulle taga nödiga medel. Sådant skulle småningom förstöra vår kredit, och såsom man finner afriksgäldskontorets berättelse beräknas för 1867 en statsbrist af 7 mill., 800.000 rdr. Förliden riksdags statsutskott började först i sista minuten att tänka på anskaffande af medel, och anhöll i största brådska att ständerna måtte bemyndiga riksgäldskontoret att på tjenligaste sätt betäcka den redan då bekanta bristen, uppgående till omkring 4 millionerrdr. Tal. hemställde huruvida fullmäktige under sådana omständigheter kunde stå till svars med att nu tänka på upptagande af ett nytt utländskt lån. Följden har också blifvit att fullmäktige sökt hittills vingla sig fram så godt de kunnat. Tal. ville hufvudsakligen rikta sina anmärkningar mot det i K. M:ts proposition använda sättet för beräkning af statsinkomsterna. De ordinarie inkomsterna äro försigtigt beräknade, efter medeltal af flera år, eller till och med något lägre. Hvad deremot anginge de extra ordinarie inkomsterna, så har man vid beräkningen deraf antagit, att ingen anledning skulle förefinnas att befara någon minskning i tullinkomsterna emot förr, samt att minskningen deruti under 1866 endast vore tillfällig. Tal. ansåg deremot denna minskning alldeles icke för tillfällig, utan fann tvärtom helt naturligt att den skall bli allt större, om man fortgår på samma sätt som nu. Kommerskollegium har beräknat tullinkomsterna till 13 mill., K. M:t deremot till 14, således till 700,030 rdr mera. Orsaken till denna skilnad är att kollegium icke upptagit några afgifter, såsom fyroch båkmedel c. Tal. sökte derefter genom sifferuppgifter från flera föregående år visa, att tullinkomsterna under de sednaste åren beständigt minskats, samt rätteligen i kommerskollegii berättelse för 1866 måste blifva upptagne till endast 12 mill. 500,000 rdr. Och denna minskning måste blifva fortfarande, så framt ej genom något underverk bereddes några okända tillgångar att köpa för. Men i den kongl. propositionen funnes ännu märkvärdigare saker. Enligt uppgift från riksgäldskontoret kommer för 1868 att uppstå en brist af 2 mill. 200,000 rdr, till betäckande hvaraf beräknas bland annat 2 mill. af jernvägstrafikmedlen, hvarförutan man för 1868 års utgifter beräknat samma års bevillning, ehuru den icke utgår förrän 1869. Härtill komma åtskilliga andra utgifter, så att riksgäldskontorets behof för året blir 237,000 rdr. För fyllande deraf äro beräknade att användas öfverskotten på statsmedel för 1867, hvilka dock icke komma in under detta år utan kanske först nästa år. Det är omöjligt att trassla sig fram länge på detta sätt. Hittills har man hjelpt sig fram genom att upptaga utländska lån. Men härpå måste blifva ett slut, och tal. lade det blifvande statsutskottet varmt på hjertat att reglera statsinkomster och utgifter på sådant sätt att detta vingleri måtte taga slut. För 1868 är bevillningen beräknad till samma belopp som förut. Dervid hade tal. blott den anmärkning att göra, att den icke inkommer till statsverket förr än 1869 och följaktligen är oanvändbar under 1868, men likväl blifvit i den kongl. propositionen beräknad för betäckande af 1868 års statsbrist. Man har föreslagit en ny skatt under namn af vapenskatt, hvilken skulle utgå genom högre bevillning. Men tal. fruktade att en förhöjning af denna skulle alstra missnöje i landet, om någonting skulle kunna rubba folkets förtroende för den nya representationen, så vore det säkerligen i första rummet ett beslut om förhöjd bevillning. Riksdagen har dessutom icke rättighet att stifta lagar för 1868 och 1869. Den kan väl göra det i viss mån för 1868, men sistnämnda års riks1 har i alla händelser att reglera staten för 869. Tal. påpekade också att taxeringsvärdet åjordegendom sannolikt snart måste bli nedsatt, och att bevillningen i följd deraf skulle komma att minskas. Det hade endast varit tal:s afsigt att meddela några sifferuppgifter samt att varmt uppmana det snart sammanträdande statsutskottet att upp: göra en ärlig statsreglering. Hr Tornerbjelm medgaf i allmänhet riktigheten af den satsen, att man bör ställa sina utgifter så att de ej öfverstiga inkomsterna, men visade ock huru fall kunna gilvas äfven i det enskilda lifvet, då man måste afvika från denna regel. Tal. försvarade statsutskottet mot de mot detsamma framställda skarpa anmärkningarne och erinrade huru det vid förliden riksdag strukit icke obetydliga poster i den kongl statsregleringspropositionen. Det var redan på 1850-talet som man fnåste börja låna, dock endast till fyllande af nödiga utgifter för produktiva ändamål, icke till betäckande af brister, och tal. undrade om man icke skulle bli tvungen att äfven nu göra det, så framt man ville undvika att höja bevillningen. Grefve H. Hamilton medgaf ur den synpunkten att en börda blir lättare om den delas af flera, och medgaf derföre att flera föregående statsutskott handlat på samma något lättsinniga sätt som det sednaste. Hr Heykensköld trodde att villervallan uppkommit deraf, att det beräknade lånet ej blifvit upptaget och önskade äfven att statsutskottet måtte ställa utgifterna så att de motsvarade inkomsterna utan ökad beskattning, och trodde detta i någon mån kunna vinnas genom att lemna förlagslån till svenska industriidkare, som vilja åtaga sig att fylla vårt behof t. ex. af jernvägsmateriel; hoppades för öfrigt awt blifvande statsutskott ej måtte komma till sämre resultat än det förra, som förklarade sig ha kunnat nedsätta bevillningen, om man ej behöft medel -till jernvägar. Hr Bennich upplyste att fyroch båkmedlen ej tillhöra tullverkets inkomster och således ej kunna förekomma i kemmerskollegii tabell deröfver. Tullinkomsterna hade för öfrigt endast 1866 minskats med omkring 300,000 rdr, men både 1864 och 65 med 2 mill. öfverstigit det beräknade beloppet. Grefve Hamilton fann att hans yttrande om vår kredit blifvit missförstådt. Tal. hade icke sagt att riksgäldskontoret saknar kredit utomlands; han anförde sin egen erfarenhet från en vistelse i Paris förlidet år, då han förnummit att Sverge der med större lätthet och på billigare vilkor skulle kunnat erhålla ett lån, än andra lånsökande stater; det visade sig då ovedersägligt att vår kredit är god, emedan utländningen vet lika bra som vi sjelfve, att Sverge använder sina lån för produktiva ändamål; men krediten kan lätt förstöras, om man fortgår på samma sätt som statsutskottet gjort. Hvad angick hr Bennichs anmärkning att den kongl. propositionen grundade sig på riksgäldskontorets uppgift, men att han icke visste om denna vore riktig eller ej, så uppgaf tal. att den i propositionen angifna bristen vore exakt, men påpekade att den tillgång, hvarmed den skulle betäckas, icke finnes under det år, för hvilket den blifvit beräknad. Grefve C. G. Mörner fordrade stabilitet i tulllagstiftningen, men protesterade lifligt mot några anslag till industriidkare. Tal. var lika stor vän af den svenska industrien som någon annan, men ville att den skulle hjelpas på en annan väg. Derför fordras framförallt en viss stadga i lagstiftningen, så att de förhållanden, under hvilka den kommit till stånd, ej alltför brådstörtadt ändras, samt en viss stabilitet i tullagstiftningen. I fråga om större beställningar har t. ex. industriidkaren rätt att fordra någon garan i för några års tillverkning, men att anslå statsmedel för att gynna en viss industri, vore högst orätt. En föregående tal. hade sagt att tullinkomsterna minskats med 300,000 rdr, men härtill komme, att art galt med detta år är tnllfri: Ååetta minskar