Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 3

till slutet af 1867, samt af 2,600,000 till slutet af 1868. Detta är fullkomligt riktigt, och afses dermed 1866 och 67 årens bevillning. I den kongl. propositionen kan således icke 1868 års bevillning vera disponerad. Grefve H. Hamilton ursäktade sig att han uppehållit kammaren så länge föregående plenum, och fann det icke underligt att hans ord blifvit missförstådda, då naturligtvis uppmärksamheten småningom förslappas. Talarens mening hade endast varit att göra ett upprop till statsutskottet, att anvisa medel till riksgäldskontoret på sådant sätt, att de måtte för kontoret finnas tillgängliga då utgifterna skola betalas. Anledningen dertill hade varit, att kontoret förlidet år bestridt utgifter, hvartill medel ej funnits anvisade, och att samma förhållande i ännu högre gcad egde rum i år, så att bristen vid detta års slut uppginge till mer än 7 mill. rdr. Frågan vore således, huruvida 1868 års bevillning utgjorde en verklig tillgång för kontoret eller icke. I dess ofvannämnda berättelse finnes såsom tillgång för 1868 upptagna bevillningsmedel. Dessa måste då antingen vara 1868 års bevillning, hvilken dock icke inkommer förr än 1869, eller 1867 års bevillning, som inkommer 1868, men som å andra sidan redan är beräknad. I ena fallet blir således bristen ännu större, i det andra åter finnes väl ett bidrag till bestridande af 1868 års utgifter, men som icke blir för kontoret disponibelt förr än 1869; och det vore just detta sätt att för löpande utgifter hänvisa till blifvande inkomster, som talaren ansåg oriktigt. Statsrådet Lagercrantz förklarade sig ha varit af embetsgöromål hindrad att öfvervara gårdagens plenum, men hade hört att åtskilliga anmärkningar derunder blifvit framställda mot den kongl. propositionen, dem han ville besvara, ettersom frågan änyo blifvit bragt på tal. Det af grefve Hamilton förutsatta sednare alternativet vore i förevarande fall det rätta. Den kongl. propositionen talade nemligen om 1868 års bevillning, som inkommer först 1869, hvilket. finnes uttryckligen påpekadt i stadsrådsprotokollet. Talaren erkände önskligheten af att icke ha behöft taga 1868 års bevillning i beräkning, men fann ej några formella betänkligheter emot att beräkna bevillningen såsom inkomst för det år, då den utdebiteras. Så hade äfven både K. M:t och rikets ständer tänkt vid förliden riksdag, hvilket också utgjorde ett skäl att betaga talaren alla betänkligheter i detta fall. Någon faktisk olägenhet deraf vore ej heller att befara, emedan en stor del af riksgäldskontorets utgifter ej behöfva bestridas förr än 1869, och att om än förskott erfordras, kontoret ej gerna kan finna någon svårighet att bestrida dem, då det har till sin disposition dels åtskilliga betydliga fonder, dels kreditivet i riksbanken. Frih. af Ugglas upplyste, att det i bilagan 6 till den kongl. propositionen, pag. 34, står uppgifvet, att det är 1868 års bevillning som blifvit tagen i beräkning och att någon tvekan i detta fall således icke kunde finnas; hvaraf följer, att i kontorets kassaförslag öfver inkomster och utgifter intill 1868 års slut, icke 1868 års bevillning kan vara upptagen, utan att det är 1866 ige års bevillning som inkommer 1867 och Grefve H. Hamilton erkände att han begått ett fel, som icke läst äfven bilagorna till den kongl. propositionen; men talaren hade varit upptagen af många andra göromål den dagen, och tyckte sig icke ha gjort sålitet, då han läst hela propositioner. Af de meddelade upplysningarne vore nu emellertid konstateradt, att såsom tillgång för 1868 blifvit beräknad samma års bevillning, hvilken inkommer först 1869. Att ett dylikt förfaringssätt begagnats äfven förr, visste hvar och en, men just detta ville talaren söka förekomma. Riksgäldskontoret hade visserligen alltid penningar till sin disposition, men kontoret får likväl icke ställa sig så att det möjligen saknar medel till bestridande af anvisningar från statskontoret, och det torde snart visa sig att det icke går an att för bestridande af 1868 ärs utgålter taga 1869 års inkomster så starkt i anspråk. Frih. De Geer hade hört att åtskilliga ledamöter under gärdagens plenum beklagat, att icke statsrådets ledamöter vant tillstädes i kammaren och kunnat besvara de gjorda anmärkningarne. Derför, och då det kunde hända att statsrådets ledamöter flera gånger blifva förhindrade att infinna sig, likasom det är omöjligt för dem att samtidigt närvara i båda kamrarne, föreslog talaren att den ledamot af kammaren som gjorde anspråk på att få något sitt yttrande af statsrådet besvaradt, måtte gifva sin afsigt tillkänna i nästföregående plenum att han i det följande vill framställa en fråga eller begära en upplysning. Statsråden blefve då i tillfälle att sjelfve åhöra anmärkningarne och bestämma, då de ville deröfver afgifva förklaring. Det vore alldeles icke talarens mening att förmena kammarens leda möter rättigheten att under öfverläggningarne framställa de anmärkningar mot regeringen, hvartill de kunde finna sig befogade, eller att statsråden skulle afsäga sig rättigheten att deltaga i öfverläggningarne, utan endast att anvisa en utväg att, då man gör anspråk på att få svarå en viss fråga eller önskar en upplysning i ett visst ämne, sätta statsråden i tillfälle att uppfylla detta anspråk. Diskussionen förklarades härpå slutad och skulle åtfölja den kongl. propositionen till statsutskottet. Kammarens särskilda utskotts yttranden n:r 1, om talmanssammanträden, n:r 2 om tryckning af protokoller samt n:r 3 om öfverlemnande till talmännen att sammankalla kamra:nes gemensamma utskott, bordlades. Dereftet väcktes nya motioner af: frih. A. CO. Raab 1:o om försvarsverkets reorganisation, samt 2:o om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling af militära frågor; hr von Geijer om ändrade grunder för bevillnings utgörande af militieboställen. Audra kammaren. Vid pleni början tillkännagafs, att komiterade utsett till notarier e. o. kanslisten C: Sandström, kansiisten K, H. Sahlström, v. häradshöfdingen A Hård af Sagaerctad f caekreteraren OO) RR