Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 2

genom allt för stor afhållsamhet och brist på det nödvändiga. cMåtte himlen höra er, doktor! FPuru hederiigt och vigtigt vårt mäl än må vara, skulle jag likväl helst se att vi hade hunnit förbi det. Ja, ja... målet är hederligt, jag vet det och derförutan skulle jag icke befinna mig här... Men medlet har varit hårdt... Vi ha glömt att vårt subjekt endast var en nervös och genom långvariga lidanden ned tryckt qvinna... Då jag säger: vi...4 5å är det mig ensam ni menar. Jag medger gerna att jag ensam är denbrottslige.t Brottslig! nej... men icke så litet oiörståndig. Vet ni af, att ni löpte stor fara att göra denna qvinna vansinnig eller också att döda henne med ens? cNåväl! min väns, svarade den andre med dyster stämma; månne det icke varit bättre för henne att förlora förståndet eller att dö för några år sedan? . För några år sedan, må vara, jag medger det, svarade doktor Martel strängt; Smen nu, då hon är mor och ansvarig både i detta lifvet och det kommande tör barnet der... Apropos den der unga herrn, jeg tycker man dröjer bra länge att bära hit mat åt honom...t Liksom hr Anselm Grossel hade lagt vigt på att rättfärdiga sig för dehna anmärkning mot hans skyndsamhet, öppnade han i samma Sgonbliek dörren och inträdde i rummet, bärande en bricka, hvarpå funnos nödiga ifsmedel åt modren och barnet. Här är ett bref till er, sade han och satte ifrån sig brickan på bordet. Den okände tog brefvet, öppnade det och genomögnade hastigt innehållet. CMan väntar på svarX, ätertog värdshusvärden.