Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 2

skyndade i hennes armar. Och nu strömmade öfver hennes läppar ord utan namn, utrop utan sammanhang, uttryck af hänförelse, afbrutna af krampaktiga snyftningar, som slutligen upplöstes i en ström af tysta tårar. Seså, nu är det bra!S4 ropade doktorn. Nu är det ingenting att frukta. Låt henne gråta sig mätt; ino:n några minuter skall hon vara fullkomligt återställd. Uff! vi ha sluppit undan för godt köp!? Doktorn tryckte varmt händerna på sin vän, som knappast vågade sätta tro till hans ord och sina egna ögons vittnesbörd. Georg hoppade rundt omkring modren, hvilken efter det första utbrotiet af ömhet lät honom hållas; han slog ihop händerna, skrattade högt och närmade sig oförmärkt bordet, der han ämnade slå sig ned på nytt. Kom, mamma; du är hungrig, ät! Det är godt, det här... och min gode vän begär icke bättre än att få gifva dig också, sade gossen och drog henne i klädningen. Medan gossen ännu talade, lyfte modren upp hufvudet, och vände sig till den okände, som visade barnet den ömmaste välvilja, samt yttrade med en af sinnesrörelse holfqväfd röst: Huru kommer det till, att ni, som för knappt ett par timmar sedan visade er så orym mot mig, nu är så god mot mitt barn, mot min älskade Georges?? Den okände kysste gossen, som i detsamma inföll: uMamma, jag är sömnig.? Sof, min gosse, det är det bästa du kan söra, svarade doktorn och lade gossen på soffan, der han insomnade med hufvudet lutadt i modrens knä. (Forts.)