Aftonbladet – 23 januari 1867, sida 2

?1 alla händelser kan men låta bära henne.? tJa, men hurn?? Oh! det blir min sak. Orsa er icke för det?, svarade den unge mannen smäleende. Under tiden hade gosse., som blifvit flyttad till bordet, med sia ålders goua aptit börjat äta af den mat värdshusvärden inburit, och skulle icke slutat så snart om icke den föreigtige läkaren så attsäga ryckt brödet ur munnen på bonom. Han äter ibjäl sig, om han får hållas ! sade doktor Martel skrattande. ?Jag vill ha mera.? Det skall du få, när din mamma vaknar?, svarade den okände. Gif mig då... ty nu ser hon på mig.? Den lille Georges ville springa fram til modren, som plötsligen reste s:g upp, stödjande sig på båda armarne, och uppgaf ett lätt skri af förvåning och glädje. Men på ett tecken af läkaren böll den okände gossen tillbaka. Modren betraktade honom, med kroppen framåtlutad, hopknäppta händer och blicken ifrigt fästad på honora. Hennes utmärglade drag upplystes af ett skimmer af lycka och glädje. Georges!4 yttrade hon svagt. ?Mamma!? svarade barnet. Skall jag släppa honom?? frågade den kände. Nej?, sade läkaren, Cvänta.? Och under det han med den noggrannate uppmärksamhet betraktade den stackars vinnan, följde han ångestfullt alla hennes örelser. ?Georges!? upprepade modren, mitt vara, mitt älskade barn!? Den okände släppte gossen, som genast