Aftonbladet – 21 januari 1867, sida 2

— tor Martel, en af den tidens ryktbaraste läkare. Under det han talade och medan: den okände tog barnet i sina armar, framtog han ur sin ficka ett etui och en kristallflaska. Ar det någon fara ?X CJag kan ingenting säga ännu. Stöten har varit förfärlig, och reaktionen alltför häftig. Ahl! Ni har varit alltför hårdhändt. atvad fruktar ni? fortfor. den okände, hvars röst darrade af-oro. För tusan! jag fruktar... jag fruktar en hjernfeber.t En... Men det vore ju döden! BRller ungefär lika godt, ja. Det är förfärligt! detärrysligt! utbrast den okände soch lät sitt hufvud sjunka ned på bröstet med ett uttryck af förtviflan. Om den här stackars liten blir moderlös, skall jag aldrig kunna förlåta mig det ihela min lefnad. Oh! goåsen... gossen... det är ieke om bonom det är fråga; en smörgås och något varmt skall göra honom rask igen... Sacrebleu ! min vän, ni är präktig! brummade Martel buttert, under det han lät den sjuka nandas det kraftiga stärkande medlet i flaskan, ni tar en fattig sate, förslappad gesom elände, utmattad genom försakelser och umbäranden af alla slag... Det blir sannoikt nödvändigt att slå upp ådern... mycket voligt!... För bort barnet. — Och på denna ojyckliga slår ni ned som. på en turk... Ahl 00 öppnar ett öga... det är visserligen nåot, men det är icke. nog, min lilla vän. Ni måste slå upp båda två. Den hederlige doktorn, som redan strukit ipp sina manchetter, tog en lansett ur sitt stuj, blottade patientens afmagrade arm och rjorde sig i ordning att öppna ådern om så kulle rdras. (Forts)