Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 3

nes anletsdrag voro fina och ädla, men eländet. förtviflan eller måhända utsväfningar bade på dem tryckt sin outplånliga stämpel. Barnet, en liten gosse med ett blondt engiahufvud, darrade af köld i de ömkliga och usla, men likväl rena trasor, hvari det var inavept. s Modren, som var ung, ehuru det vid första ögonkastet skulle verit omöjligt att bestämma hennes ålder, var klädd i en gammal, söndrig och lappad svart sidenklädning, sista qvarlefvan af en försvunnen lyx, och hade en näsduk knuten om hufvudet; hon gret bittert och sökte förgäfves uppvärma den stackars lilte, som allt emellanåt med svag röst stammade: Måmma, jag fryser ! ?Min Gud! min Gud! snyftade qvinnan, och att ingenting kunna göra! att ingenting ega! intet! intet! Och alla dessa menniskor som äta, sjung2, skratta och berusa sig! De låta mig dö kär utan mediidande, utan hjelp! O, mitt bsrn! mitt älskade barn! om du kunde sofva:... Hon tryckte gossen med konvulsivisk ömhet i sina armar och började att vaggå och vyssja honom för att försöka söfva honom, Borom och hans plågor, som kommo henne att förgäta sina egna lidanden. Oh! mamma, hvad jag fryser!? Hon tog af sig duken som hon hade på hufvudet och svepte den om gossen, utan att ens märka hur hennes eget hår föll ned 4 oordning öfver hennes axlar. Förjagad! Intet tak öfver hufvudet) intet bröd! Du obarmhertiga stad! Det är då sant att du uppslukar dina egna barn ! Jag har varit vacker och lycklig, jag också! allt har lett emot mig! Men sedan Gud gaf mig denna engeil, tog han lyckan ifrån mig. ag har icke ätit något på tjugc