med säkra steg fortgå på den löftesriks bana, hon som karaktersskådespelerska föl sig öppnat. Rollen är otvifvelaktigt den mest d:amatiska af alla i stycket, men for: drar mycket af den framstöllande, om den skall göra åsyftadt intryck. Denna förening af djerfhet, mod, koketteri och qvinlighet, denna midt i sina fö:villelser ännu så älskvärda karakter är ej lätt att ge form; men är denna form funnen, blir figuren komediens tacksammaste ur rent dramatisk synpunkt. Fröken Sandberg synes oss i hufvudsak ha funnit problemets lösning: hennes spel såväl i andra som fjerde akten vittnar om klar och fin uppfattning, skicklig nyansering och smakfull framställning. Måhända kunde dock markisinnans koketteri med Sergine vara något mer aristokratiskt. Den berömda repliken till Vernouillet i fjerde akten: ?Ni är feg, ty ni anfaller en qvinna, som ingen eger rätt att försvara?, dessa ord, i hvilka karakteren nästan hel och hållen ligger, framsades på ett eärdeles förtjenstfullt sätt. — Henri Charrier är en af de bättre framställningar vi sett af hr Hartman; hans alltid eleganta spel utmärker sig flerestädes äfven för mycken värme. — Öfriga personer äro mer bifigurer, äfven Giboyer, som i hr Lagerqvist funnit en representant af ganska godt slag. Hans sätt att framföra de förträffligt skrifna rephkersa i tredje akten är verkligen mönstergiltigt för den personliga sanning, den gripande kraft han förstår ge dem. Att stycket för öfrigt går jemnt och väl, behöfver knappt anmärkas. Med alla sina fel är det i alla fall, med ett utförande sådant som det närvarande, högligen intressant och skall säkert äcnu flera gånger locka en talrik och tacksam publik. KE TER NRSA