Aftonbladet – 17 januari 1867, sida 2

land, — eller att åtminstone låta viga sig i främmande land, för att derefter här sammanlefva som äkta makar, sedan lagen kringgåtts — eller, slutligen, att låta viga sig i baptistsamfundet och sedan sammanlefva såsom äkta makar i egen och trosförvandternas mening, men såsom lösaktiga personer inför statskyrkan och lagen, med alla deraf följande svårigheter och obehag. Gerna vilja vi föreställa oss att, konungen, som ju icke skall tvinga någons samvete, är benägen att härvid göra, hvad göras kan. Skulle en föråldrad lag, som illa anstår vår tid, lägga i vägen sådana hinder, som pröfvas för det närvarande omöjliggöra bifall till denna ansökning, då älska vitro, att K. M:t icke underlåter att vidtaga de åtgärder, som bäst leda till lämplig ändring af dylika Jagbud. Då saken onekligen -är af mycket stor vigt, helst man vet, att många andra svenska baptister — måhända ock medlemmar af andra religionssamfund — befinna sig i samma förhållande, som det par, hvarom här är fråga, tillåta vi oss fästa jemväl hrr riksdagsmäns synnerliga uppmärksamhet på detta missförhållande, till hvärs afhjelpande de böra känna sig manade att medverka. Eller bör icke en aktningsvärd och efter sina förhållanden upplyst medlem ef ett evangeliskt trossamfund tillgodogonjuta lika medborgerliga rättigheter, som ett annat kyrkosamfunds medlemmar? — Borde icke till och med sådana, i öfrigt oförvitliga personer, som alldeles sakna religiös färg, få ingå äktenskap lika väl som, ja hellre än mången namnlutheran, hvars hela lefver ne ådagalägger att hans religiositet är uselt hyckleri? — Är det ur någon synpunkt rimligt, att begåendet af frälsarens äminnelsehögtid skall göras till en tvångssak för vinnande af verldsliga syften, eller att man skall förledas att ockra på döp lsen? — Borde icke fasthellre hvarje förnuftig menniska få fritt ransaka sig sjelf i dylika ting, tro och handla efter bästa öfvertygelse, då samhällets välstånd icke dervid angripes, utan främjas? — Skall man licgre fortsätta att med religiös tvångslagstiftning drifva ömtåliga samveten bort till främmande land, för att de förhärdade må få det så mycket rymligare här hemma? — Skulle, med ett ord sagdt, det vara för tidigt att här, likasom i England och Amerika, upphäfva de tryckande banden på tanken och samvetet, medgifva fullkomlig, af tidsenliga lagstadsanden omgärdad religionsfrihet? Och om detta önskningsmål, denna enkla och naturliga rättvisas medgifvande vore för mycket på en gång, bör man då icke åtminstone ordna så, stt de, som skilja sig något från statskyrkans lära, icke må afskäras från möjligheten af ett sedligt — och jemväl af staten och kyrkan såsom sedligt erkändt — familjelif? ———NR