Aftonbladet – 16 januari 1867, sida 2

Näsduken eller mina fyra sous! — Hej! n små lammen! hvad är det som krossar glas — Herrn snyter sig! Kors för tusan — Ohe! Pierrot! polichineller! pajazzos oci debardörer! Hitåt, hitåt! — Gå på bara — Ah! god dag, madame. — Släpp mir näsa! — Cipal; man oyper mig! — Se der duhhbelsexorna ! — Fem vpp och ett i minne — Ohe! pierretter ! blomståfliekor; bac chanter! Hör ni dem? eller har ni hört dem? Nej Nåväl! gå dit första maskeradaftonen, så får ni höra dem. Om sångarne eller singerskorna vexla, så blir visan likväl alltid densamma, Det är ett prof på den franska glädtigheten! luften genljuder af infall; det är en jemn eld af rusiga skrattsalfvor, oanständiga visor, djuriska skrik, sednare börjar man att förena ord och åtbörder; trampar er på fötterna, borrar in armbågarne i edra sidor, kastar parfymerade buketter midt i ansigtet på er, och ger er en dugtig knuff på köpet. Och blir ni ond, så skrattar man ut er. tHvad hade ni här att göra! Så beter sig det snillrikaste folk på jorden, såsom det blygsamt kallar sig; det förenar dåligt skämt med dum råhet, retande männen, förolämpande qvinnorna och misshandlande barnen. Omsider öppnar teatern sina portar. Masker, sprättar i baldrägt, dominos af alla färger rusa in; hopen derutanför minskas, sprider sig, skingras... och passagen blir återigen tyst och öde. Blott några bleka gatpojkar komma då och då för att gifva någon sen vandrare eld på cigarren; och fyra eller fem skoputare stå under vapen vid ingången, det vill säga med borsten i handen och vänta på