Aftonbladet – 16 januari 1867, sida 2

Men för att återkomma till vår utgång: punkt, utom detta lilla hörn, liknande e oas i öknen, skulle ingen menniska kunn tro, att operåpassagen vore en af ingångarn till Palais Royal-teatern. Likväl inträffar hvarje år en tid, då denn olyckliga och bedröfliga passage får ny if med glada skrattsalfvor och ett sådan tillopp af menniskor, att man vissa ögon blick icke kan komma fram. Detta är, son man lätt gissär, under karnevalen. Hvarje lördag, något före midnatt, stråla den af ljus och lockar till sig alla förbigå ende, borgare, adelsmän eller bönder, son icke varit nog kloka att begifva sig till sin: fredliga hem; och naturligtvis skola all dessa borgare, adelsmän eller bönder, såson hederligt folk, gå justgenom denna passage der menniskomassan hindrar dem att komm: fram. Vi äro så beskaffade allesammans! Hvar för skulle vi då inte göra litet narr af hvar andra? Med ett ord, vid midnattstidea börjanågrsa blyga masker komma, sinyga sig intill hvar. andra och söka uppnå ingången utan något missöde, den ere för sin ofantliga plym, den andre för sina spetsgarnerade stöflar. Der söker en, som är klädd såsom Ludvig XIII:s musketörer, bevara en trävärja med illa blankad 1:derskida; der darrar en annan för en ung oskulds strumpeband,.. hon gör sitt första inträde i verlden. Hopen väntade att de skulle skämta, knuffas... Ack! de äro af kautschuk; det är hopen, som i stället nödgas öppna elden. De äro förbi. Må de blott icke komma tilibaka, det är allt hvad man begär utaf dem. Vidare, vidare Ohe! chicarder! flambarder! Hitåt!