Gaminen tog den under det han mumlade: PUrsäkta... inte så illa? en hertiginnehand, som räcker fram en guling. Vi äro således i godt sällskap.? Handen drog sig tillbaka. PAr det ni, herr Benjamin ?? frågade gossen med något högre men dock dämpad ton, ?Ja7, svarade en på kamma gång behaglig och bestämd röst. ; Har ni sett ?? Alltsammans.? ?Det var dem ri ville se?? Hvad rör det dig? Jag betalar dig.? Riktigt som guld. Ni behöfver ingenting vidare ?7 PJo. Hvad då? får gå för samma pris; jag tillhör er, ni behöfver blott befalla. Hvad är det ni önskar?? Din tystnad.? Tyst, tyst! Tala aldrig omet!? ?Och din sömn.? Barnet kastade sig genast ned på en bädd vf torra löf och började ljudligen snarka. Ea ung man med smärt och spenslig växt, med qvinliga men beslutsamma dra emnade då den plats der han hållit sig sömd bakom kojan och skyndade fram mot andsvägen. Månen lyste med ett klart och strålande ken, och den unge mannen nödgades pasera förbi dörren till kojan. Barnet fortfor att snarka men öppnade likväl ena ögat. Under den unge mannens orådskande gång fastnade hans hatt i en rädgren och föll utaf honom, och i det emma böljade en rikedom af långt svart vår ned öfver hans axlar. I Inom ett ögonblick hade håret återfått itt manliga utseende och hatten åter köm