röst; men ännu aldrig har ens den allrassickligaste lyckats förändra ögat uttryck. Det kommer alltid ett ögonblick då menniskans hela karakter uppenbarar sig i blieken. I samma ögonblick som kaptenen slutade sin förklädnad eller rättare sagdt sin toilett, återkom Cigale, med ena handen ledande två präktiga sadlade hästar och i den andra hållande en-hatt och ett ridspö. Hvarför har du två hästar?? frågade kaptenen i det han hoppade upp i sadeln. Skall jag inte följa med er?? I denna drägt? Du är tokig.? Det är sannt.? För öfrigt, skall du icke dessutom skaffa undan aila de der eakerna?? Det är också sannt. Jag är ett dumbafvud.? Du skulle icke tro mig om jag sade dig det?, inföll kaptenen med ett småleende. Jo fullkomligt... Och sedan jag bytt om skinn och gömt undan allt det der, hvad skall jag då göra?? Hvad du behagar.? Verkligen?...? inföll jätten gladt; ?jag kan då komma efter ?? Du kan söka upp mig... jag tillåter det, eftersom det väl ändå är precis detsamma, om jag gör det eller ej.? Det är nog sannt, det.? Dessntom är det möjligt att jag behöfver dig? ?Godtl... ni kon lägga ut... jag skall snart vara i ert kölvatten... der nere, icke sannt?? Jo! Tar ni inga vspen med er? Jag har pistoler.? Ni måste ha en revolver; detär bättre?. Må göra! Farväl! Dröj icke för länge...