Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Bra nära var det. Vid Russel-square i London höll man på att bygga, ett stort hus, och fyra våningar voro uppförda. En irländsk s. k. bas skröt jemt och samt öfver huv säkert han ick på byggnadsställningen och har det var en småsak för honom att bära upp hur tung börda som helst på sin rygg uppför ställningen ända till toppen. En avnan irländare påstod att basen ej var så säker på sina ben som han skröt af. En dispyt uppstod och ett vad följde: det beslöts att basen skulle till fjerde våningen bära upp sin ländsman, placerad på hans rygg i en tegelbärare?. Experimentet försökes: Patrik klifver upp i tegelbäraren på basens rygg och ascensionen börjar. Efter tio minuters förlopp befunno sig de begge karlarne oskadde på husets högsta punkt. Patrik hade förlorat sitt vad och han måste finna sig dervid. Ja, det är verkligen så att jag förlorat?, sade han till sin vän basen, men kommer du ihåg?, fortfor han med värme, att när vi voro på höjden af tredje våningen du tog ett falskt steg just på yttersta kanten och var nära deran att slå i däck, så var jag ändå bra nära att vinna, du! — En argsint hare. Följande historia, passeraå i Grafva socken, berättas af en insändare till Wermlands Tidning: Ett par harungar fångades sistl. sommar under rågskörden, hvilka sedan uppfostrades i en särskild för ändamålet hopspikad bur, Deras föda har bestått väsentligast af mjölk samt veetabilier, och understundom med ett par socker. itar, hvilket sednare (då det vankats) tyckts vara för dem en riktig delice. De blefvo stora och dugtiga och slutligen så tama att de togo maten direkte ur händerna på deras vårdare, dock ej af främmande. Då haren emellertid är känd för att af naturen vara bland de dummaste djur, kunde man ej påräkna få dem fullkomligt tama att gå bland de öfriga husdjuren, och dessutom bland dessa sednare hafva de många fiender, såsom hundar, kattor och dylikt, hvadn jag helt hastigt beslöt skänka dem den reella friheten i deras rätta element, skogen. Till en början släpptes de ur buren i ett större rum, hvars dörr ställdes öppen, men de ville ej förstå den tilltänkta välviljan, utan började sätta sig till motvärn då man försökte fösa ut dem; en kringdans började, den ena af fångarne slogs ganska tappert, Efter denna långpolska och hopp, riktiga Jösshäradskast upp i taket, kommo de slutligen ut i det fria, då den ene luffade at till den närbelägna skogen, hvaremot den andre började äta gräs å gården samt på ett gärde straxt invid husen; då jag försökte fösa honom derifrån för att få honom åt samma håll som den andre frigifne kamraten tagit, började han visa tänderna och fräsa, ställde sig på bakfötterna och kom emot mig, bet i kläderna och slog med de små framtassarne, hvilka gingo som trumpinnar, och då jag ansåg under min värdighet gifva mig i batalj med en dylik liten persedel, måste jag retirera och han behålla öfvertaget och bataljfältet, men slutligen hade min gamle stöfvare, Mylord?, en gan mal grånad veteran i tjensten, uppmärksammats på oväsendet, och kom springande för att gifva sig med leken, då processen väl blifvit hastigt bilagd; och jag skyndade hastigt till för att om möjligt fyälsa herr jösse, tänkande på det gamla bibel