Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 2

Sedan någon stund var allt tyst och stil a omkring honom. Sä längt ögat kunde nå syntes vägen fullkomligt öde, då plötsligt mannen i blusen lyssnade uppmärksamt och strax derpå gjorde en rörelse af belåtenhet. Ändtligen !? mumlade han. På långt afstånd hördes ljudet af ett horn och samtidigt lät en uggla höra sitt läte i hans grannskap. Mannen satte då två fioger till munnen och frambragte detta skarpa Jjud som chouanerna använde under Vendekrigets dagar såsom varningsoch igenkännivgstecken. Derpå stannade han tvärt och kastade en granskande blick omkring sig, skakade bort askan från sin cigarr, och drog fyra eller fem kraftiga drag för att göra elden mera synlig. Att skynda fram midt på vägen till den högst be id punkten för att vara synlig på så långt håll som möjligt, kasta upp cigarren i luften och låta den beskrifva en lyeande båge, var för honom ett ögonblicks verk. Detta var tydligen en signal; den besvarades genast af ett nytt skri från ugglan, åtföljdt af en ny hornstöt, som nu framträngde till den okändes öron starkare och å närmare håll än förut. Den besynverige vandraren kastade sig då bakom stammen af en ofantlig alm, framtog derpå ur fickan på sin blus, en mask, som han satte för ansigtet, och väntade ånyo, utan atthans a slog ett enda slag fortare än förut. an kunde icke ana att hvardera af hans händer, dem han tycktes för köldens skull ba nedstuckit i fickorna, omfattade kolfven af en pistol. Utan tvifvel skulle dessa leksaker, i hän delse af behof, icke underlåtit att blanda sig i det såmtäl som kömme att ega rum.