Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 2

då och då utstötande ett rökmoln, och tycktes lika litet tänka på den pägående karnevalen som den stundande fastlagen. Han hade redan tjugo minuter fortsatt sin promenad från det ena trädet till det andra, utan att öfverskrida den gräns som han tycktes hafva för sig sjelf utstakat. Han visade ingen otålighet öfver sin ensamhet och sin länga väntan. Till växten var han öfver medelmåttan, och hans spänstiga gång, hans säkra och harmoniska rörelser bevisade tillräckligt att mannen i den blå blusen icke behöfde frukta något öfverfall. Men ehuru han genom sin kostym och sina något plebejiska fasoner sökte gifva sig utsende af att vara en man af folket, utgjorde dock hans hvita händer, behaget i hans kraftfulla anletsdrag, belysta af två bruna blixtrande ögon, och framförallt den vana att befalla, som uppenbarade sig i hans sätt och rörelser, lika många bevis på att han var något helt annat än han ville synas vara. Var det af bekymmerslöshet eller med afsigt som han icke brydde sig om att besvara de misstänksamma blickar, landtmännen kastade på hopom under det de passerade förbi honom fa vägen till staden? Om hans ögon voro fästade på vägen och den som der färdades fram, voro dock hans tankar långt derifrån, Och likväl stod vägen till Villejuif just icke i det bästa rykte den tiden. Man talade om öfverfall med väpnad hand, om en kolportör som blifvit mördad och kastad i ett af de många stenbrotten der i trakten. Utan tvifvel voro mannens jemna promenad och hans obekyrarade uppsyn ingenting mindre än lugnande för dem söra mötte honom: