Aftonbladet – 14 januari 1867, sida 2

Då det åter blifvit fullkomligt tyst på vägen, aftog han sin mask, drog händerna ur sina fickor eller rättare från pistolerna och ropade sakta: Cigale! Här är jag, kapten, svarade en manlig och kraftfull stämma. Dörren till en några steg derifrån belägen koja öppnades och en person kom ut. Men mannen var så högrest och hans bredd öfver axlarne så jättelik, att han måste böja sig djupt ned, för att kunpa passera genom denna dörr. Väl utkommen rätade han upp sig med en suck af belåtenhet, och närmude sig ärbetaren, som han nyss kallat sin kapten. Der förde han handen till mössan, som egde en viss militärisk snitt, och helsade tyst och orörlig på honom. Du kan komma fram nu. Allt är slut. Cigale rörde sig icke ur stället, . Mannen, som lydde namnet Cigale, var en högrest person om minst sex franska fot, med en kantig figur och ständigt besvärad af sin ofantliga längd och bredd. Men, såsom ofta är händelsen, gömde sig inom detta jättelika omhölje en nästan barnslig, man skulle kuvna säga blyg själ, om icke detta ord i fråga om en möan invebure begreppet af feghet. Men på fyrtio år, som han lefvat, hade Cigale ännu icke hunnit få en aning om hvad feghet ville säga. Hans uppsyn var klok och listig, hans ögon voro gråa och skarpa, hans här och skägg stripiga som ett lejons man. Härtill kom en väderbiten, iegeliärgad hy, som tillsammans bildade ett besynnerligt helt. I denna natur låg nöägot på samma gång tilldragande och frånstötande. Drägten, som liknade den schåare vid hamnarne bruka bärd, bestod af en kort, grå arbetsblus of