Aftonbladet – 11 januari 1867, sida 2

ket återstår af fordna tiders okunnighet och fördomar, som behandlade de vansinniga, dessa samhällets verkliga olycksbarn, såsom brottslingar, ja stundom vida värre. Dessa olyckliga äro visserligen nu från Danviken börtflyttade och de som återstå behandlas jemförelsevis bättre. Men vid Danviken finnes ännu ett slags försörjningsanstalt, som man i allmänhet vet mycket litet om, och det är just denna, som så väl behöfde på annat sätt ordnas. Den som skrifver detta gjorde för elt par år sedan flera besök i setta hospital, åtföljd af en annan för saken varn:t intresserad person, som då lofvade att verka derför. Detta har emellertid ej kunnat ske och skulle kanske också förut hafva varit fåfäng möda. Nu då en nyinspektor får inseende deröfver kan man hoppas att han — det säges att han är en god och varmhjertad man — icke skall låta det fortfara så som det hittills vid hospitalet tillgått. Hvad först beträffar mathållningen, så kunde väl derom vara mycket attsä.a; visserligen hafva förbättringar vidtagits så tillvida att nu till qvällsvard gifves gröt och mjölk. Förut; d. v.s. före den 1 Jan. 1866, bestod de stackars hjonens aftonmåltid af blott en skål mjölgröt, kokad med endast vatten, illa lagad, klimpig och oftast blott halfkokt. Också såg man dessa skålar stå i långa rader alldeles orörda på borden i salarne, ty äfven de som hede råd att köpt mjölk till sin gröt, tvekade att gripa sig an med denna oaptitliga, i bruna stenskålar serverade rätt. Emellertid fås nu, som sagdt, mjölk till gröten, 8 kubiktum till hvarje person. Att detta qvantum är temligen otillräckligt inses genast, men det är dock bättre än intet. Utportioneringen af det I kött som, om söndagarne erhålles, sker efter vigt och detta är kanske b.de rätt och nödvändigt, men innan en eller högst två personer hinna våga ut ett par hundra portioner kött blifva naturlig vis styckena allde!es iskalla och om vintern äro de ofta frusna, då bjonen få sin middag. ÅAiminstone var deita förut fallet, då köttportionerna upplades tidigt på förmiddagen och förvarades i ett oeldadt rum, tills middagstiden var inne. Vi tro att hvem som helst som sett de kalla, seniga köitekifvorna utdelas tillika med litet salt och bröd, upplagda på tallrikar, men utan knif och gaffel, icke skulle finna öfverdrifvet det uttryck jag nyss begagnade, att bjonen här behandlas icke bättre än brottslingar, hvad kosthållvingen beträffar. Icke heller kan snyggheten befordras derigenom ait hjonen sjelfva måste bestå sig tvätt. Få af dem hafva råd att låta tvätta ofta och ännu flera hafva så vant sig vid osnyggheten, fattigdomens trogne följeslagare, att de ej bry sig om att tvätta sina kläder. Vid en fattigförsörjning, rätt ordnad, borde icke orenlighet tillåtas, än mindre befrämjas, såsom hiwtilis, I ett kontor bredvid en af salarna såg jag nemligen förvaras tunnor, i hvilken den :fverblifna maten slogs, för alt sedan af sköterskan försäljas till svinmat. Att deraf spriddes en förfärlig lukt, behöfves knappt sägas. Men dessa saker och många andra af samma natur äro mindre vigtiga och kunna lättare rättas. Ett ondt deremot, som man knappast skulle tro hafva inrotat sig å ett hospital för gamla, sjukliga stackare, är den mer öch mer öfverhandtagande osedlighet, som der råder. ÅA inrättningen mot: tagas emellertid ofta en hel del karlar, hvarken gamla el!er sjukliga, men dels behäftade med fyllerigalenskap, dels halffåniga, dels blinda och döfstumma, hvilka tillsammans, utan någon ordning, till ett antal af 30 å 40 stycken, inlogeras i ett par stora salar. I hvarje af dessa salar utöfvas tillsynen vanligen af en enda qviona, en 8. k. sköterska, som också midt i salen har sin sängplats, Denna qvinna måste säledes beständigt vistas der, och då det för hjoaen visst icke är omöjligt att förskaffa sig bränvin och andra dryckesvaror, måste man medge att bennes plats icke är afundsvärd. På fråga om hon ej ibland var rädd, omgifven af dessa halfrusiga, halffåniga karlar, svarade hon också: Åh, om man vore rädd, vore det ej värdt att titta hitin, en gång?. I denna sal bodde också flera helt unga män, dels döfstumma, dels blinda, som hade sitt fulla förständ, tillsammans med halfgalna och supare. Till hvilket moraliskt elände detta skall leda, inses lätt. Utom de gamla sjukliga gummor som här funnit en fristad uppfostras här också flera barn, blinda, döfsturama, tåniga flickor, som växa upp här och äfven som fullvuxna qvarblifva inom inrättningen. Då umgänget mellan den manliga och qvinliga personalen alldeles icke är, underkastadt tillbörlig kontroll, saknas ej exempel på att dessa arma varelser blifvit mödrar åt ännu olyckligare barn än de sjelfva varit. Allt detta är ett hårdt tal och torde för många synas otroligt, men det är lätt att öfvertyga sig om sanningen deraf. Det är också lätt att inse att det ej kan vara bättre, då fånar och med fyllerigalenskap behäftede, i de stora salarne sammånbo med de kroppsligt sjuka, blinda och döfstumma men med sitt fulla förstånd begäfvade hjonen; då hela tillsynen öfver dessa 2 å 300 personer skall utöfvas af en ordningeman, under hvars befäl 12 4 14 sköterskor stå: då en qvinna skall hafva uppsigt öfver 30 karlar af alla åldrar: då sköterskorna ej stå under qvinligt befäl utan under ordningsmannens; då ingen slags kontroll öfver dessa sköterskors uppförande egentligen finnes: då dessa qvinnor äro så dåligt aflönade att endast de som ej kunna få någon avnan sysselsättning vilja åtaga sig deras befattning: då slutligen ställningar och förhållanden vid hospitalet så föga varit föremål för allmänna uppmärksamhet.n, att de flesta personer, med hvilka vi derom talat blifvit högst öfverraskade af underrättelsen om att ett hospital ännu existerade vid Danviken, detta fordna pinorum, som de trodde stå öde och tomt. z Det säges om den fordne inspektoren att han, i begynnelsen af sin tjenstetid höll sträng kontroll, och isynnerhet med stark h ad återhöll det sedeförderf som äfven då ville insmyga sig. Hvad som slappade bans