Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 2

tid skulle vara, har den ett enda ögonblick omfattat mig? Har ni någonsin brytt er om att veta om jag ännu lefde? -Och nyss, då ni ätersåg mig, kände ni någonting af det förflutna väckas och darra inom er? Då ni gick vid min sida i parken, kände ni då ett ögonblicks rörelse? Det här brefvet, som aldrig lemnat mig, har det hos er väckt någon annan känsla än förbittring eller vrede? Och skämtar ni? Er ungdoms poem, kärleken, dess glädje, dess förtviflan, allt detta är numerai edra ögon endast en hvardaglig roman, öfver hvilken det går an att göra sig litet lustig? Det är för mycket! Det är i dag tjugo år sen jag lydde er, reste, och sådan vi togo ett sista farväl af hvarandra. Det var här strax bredvid, en afton som denna. Ni kommer ej ihåg det? Ni har glömt edra suckar och tårar?... Men kom då?, usbrast han häftigt, ?så skall jag upplifva ert minne. Och våldsamt fattande hennes arm, drog han henne bort på vägen till dammen. Några minuter sednare stannade de vid bakporten till parken. Porten stod öppen och vid skymningsdagern kunde de ännu tydligt se hvad som tilldrog sig tjugo steg derifrån, på andra sidan om staketet. Paul och Therese sutto bredvid hvarandra på en stenbänk vid dammens brädd. Nedböjd af sin smärta hade Theråse låtit sitt hufvud sjunka mot Paule axel; han höll hennes händer i sina, och de greto. Marthe, som stod bredvid dem, gret också. Betrakta dem, Julie?, sade Evrard med rörd stämma. ?De äro unga, de äro intagende båda två. Lifvet randades för dem fullt ef hopp och fullt af löften. De älska hvarandra likasom vi älskade hvarandra, och nu taga de ändock farväl af hvarandra, de skola skiljas åt liksom vil! Se på dem, Julie! det är din dotter, ditt enda barn som du varit nära att förlora. 5e huru ömtålig och klen hon ännu ser ut! Ar du ej rädd för att sorgen kan döda henne?? M:me de la Varenne stod orörligt stilla, hon sade ej ett ord. Evrard sökte med giriga blickar att i hennes drag spåra bhjertats uppvaknande; men ingenting förrådde hvad som föregick inom henne, Paul hade stigit upp. Therese satt qvar orörlig, försjunken i sorg. Marthe omslöt benne med sina armar. Man hörde i qvällens stillhet endast ljudet af qväfda snyftningar. Öfversten och m:me de la Varenne gingo fram till dammen, till utseendet så lugna som om de varit väntade, Då Theråse var