Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 2

lir man sjelf dem klippa som i sin ordning! krossar en yngre generation. Den tar då! sldrig slut den der eviga, beklagansvärda nistorien ! Det skall då ständigt bli att börja: och börja om igen! ! Ni föredrar då att man öfverlemnar ungiomen åt dess böjelser? : Ni skulle således önska att förständet och erfarenheten endast blefve dess alla fantasiers ödmjuka tjenarinnor? Jag skulle önska att förståndet visade sig ädelmodigt mot de ädla böjelserna och nöjde sig med att styra i stället för att undertrycka dem. Jag skulle önska att erfarenheten egde ett hjerta, att den påminde sig alla de tårar den kostat, och att det vore våra efterkommande gifvet att fullborda den dröm, som vi endast gjort utkast till, Jag skulle önska att aftonen ej förolämpade middagen, att middagen ej hädade morgonen, Jag skulle med ett ord önska att tron, nänförelsen, oegennyttan, alla upphöjda känslor, alla ädia sträfvanden, dessa himmelens skänker, ej längre blefvo dömda att kallas: ungdomsillusioner.4 CHvad kommer åt er? Hvem är ni ond på? utbrast m:me de la Varenne med en axelryckning. 4Då man hör er, skulle man vara färdig att tro att det gällde rikens väl eller ve. Ar det möjligt att göra så mycset väsen utaf om ett eller annat qväde sluar med en klagodikt? Bör man förtvifla om menskligheten och kasta en svepduk i psigtet på henne för det att alla tycken ej slutar med giftermål? Nå väl ja, vi ha älskat hvarandra, vi båda ha haft vår roman, Vi ha ej dött deraf någondera, och jag återinner er som öfverste, officer af hedersegionen och temligen nöjd med er lott efrer vad det syneg. cOm jag ej har dött deraf4, sade Evrard, så är det emedan jag lefvat deraf, emedan lenna lilla roman har varit mitt lifs stora nistoria, emedan jag vårdat min smärta, och gjort mig en hel edom af den. Derföre har jag ej dött, derföre har jag kunnat rädda mitt bjerta! Men ni,-som i verlden sökt glömska af hvad ni lidity ni som för att fylla tomheten i er själ öppnat den för all möjlig, fåfänga, all möjlig verldslig sträfvan, ni är död, ja död, Hör ni! Det finnes ngenting qvar af er, det finnes ingenting af den Julie som jag så mycket älskat. vad gjorde ni under detjag blef trogen ert minne? Hvad gjorde ni under det jag vid bivuasen, i tältet, midt i kulregnet, hade er som mitt ifs osynliga följeslagerska? Och då ni blef ri, har väl er tanke, hvars föremål jag all