Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 2

seblef dem, steg hon upp: Fulla af oro och förvirring stodo de tre unga, som tre brottslingar, tysta och med nedslagna ögon. PMin Therese, det är för sent att stanna längre så nära vattnet?, sade m:me de la Varenne. ?Dina händer kännas heta, du har litet feber. Aftonen är kylig, vi skola gå in, mitt barn.? Hon drog af sig scalen och svepte den med den ömmaste omsorg om sin dotter. Jag vet att ni reser i morgon, monsieur Paul. Ni far till Afrika, öfversten tar er med sig. Det var snällt af er att komma och säga farväl åt era vänner. Jag skall aldrig glömma det deltagande ni visademig innan jag ännu kände er; jag skall alltid med rörelse påminna mig det ömma intresse som min dotters sjukdom ingaf er. Thåråse, jag önskar att vår granne får ett litet minne af dig, Gif honom den ringen som jag satte på ditt finger då du var barn.? Thår8se försökte helt darrande att draga ringen af sitt finger; men huru smalt fingret än var, skulle hon behöft hugga af det för att få lös ringen. ?Min mor, jag kan ej, sade hon med nedslagen min. Försök då en gång till!? Therese gjorde ett nytt försök, som ej lyckades bättre. Det är omöjligt, min mor!? Då vet jag ej mer än ett sätt, sade m:me de la Varenne, och vår granne är kanske så god och finver sig dervid. Som vi vilja ge honom din ring och du ej kan få den af fingret, så gif honom din hand, min dotter!4 Hon hade tagit Theråses hand och lagt den i Pauls och under några ögonblick omfamnad2 de hvarandra alla tre. Ah! jag sade ju att ni miste vara en bra karl! utropade Martbe under det hon flög Evrard om halsen. Näväl!s sade m:me de la Varenne i sin ordning till öfversten, är hon död, den örra Julie?! Nej, svarade Evrard, hon hade blott slumrat in, men jag har väckt henne. Och slutande Paul och Theråse i sina armar sade han till dem: Jag var ensam, utan familj, ni skola bli mina båda barn. De åt rvände nu alla på vägen till slottet. De unga gingo förut; Evrard och Julie följde efter dem. eMen, min vän, utbrast plötsligt m:me de la Varenne, min andra måg, som -lofvat komma mot slutet af veckan!s