Aftonbladet – 9 januari 1867, sida 2

Er dotter har skrifvit till Paul? Det är ej sannt!? Hon har skrifvit. Jag bar läst hennes ?Jag har läst det; det finnes här?, sade Evrard och slog sig mad handen på bröstet. PVisa mig brefveir... gif mig det! Jag vill, jag fordrar det.? Jag kan ej ge er det, men jag skall läsa det för er.? Krigaren framstod tydligt i den befal. lande ställningen, åtbörden och rösten. M:me de la Varenne böjde sig mot sin vilja under makten af hans ord och blick. De hade kommit till en pläts, der ännu en sveg dager rådde. — PSätt er?, sade han och visade henne en bänk vid foten af ett bokträd. Hon lydde, han satte sig bredvid henne, tog ur en portfölj ett bref som han vecklade upp och började sålunda sin läsning: Paul, min dyre Paul, jag älskar dig och jag förlorar dig. Jag älskar dig . Ack olyckliga, olyckliga barn!... Kunde jog vänta mig det?... Gif mig detta bref!? och med en snabb rörelse utsiräckte hon handen för att taga det. Lugna er?, sade Evrard i det han höll hennes hand tillbaka. Ni finner då ett nöje i att plåga mig!? utropade hon med förtviflan. Nej, lugna er. Detta bref är ett uttryck af de mest heliga känslor. Det har ej kunnat skrifvas annat än af en skön själ, och det finnes ej deri ett enda ord som den som skrifvit det någonsin kan beöfva rodna öfver.? Och han återtog: Paul, min dyre Paul, jag älskar dig och Pjag förlorar dig. Jag älskar dig och jag Pgäger dig farväl. Förlåt mig! Ack! hvad förmådde jag mot min mors vilja? Jag Pbade intet att sätta deremot annat än mina tårar och mina böner; min motståndskraft är slut. Ar det då sannt, min Paul?