mare, som presiderade vid första rättegången hade, på fångens egen begäran, blifvit upplästa och som intyg antagna vid andra handläggningen af målet. Mot denna återförvisning anförde statens högsta lagauktoritet, attorney-general, som också är officiel anklagare, besvär och begärde tillstånd att få frågan hänvist till engelska privycouncil. Detta -medgafs och nu ligger Bertrand der såsom en sedan tio månader till döden dömd fånge, medan Iustitia står maktlös. Skulle privy-council afgöraj denna märkliga quibble (för annat är det ej) i anklagelsemaktens favör, blir möjligen B. hängd eller får lifstids fängelse; men om, som många tro, konseljens utslag blir en ny återförvisning af målet, så är han igen en fri (eller rättare en. ansedd oskyldig) raan tills ännu en dom fallit och han blir nog då än en gång uppförd att jeopardisera sitt lif på tolf mäns opinion; och då uppstår en ny intrikat fråga. Engelska kriminallagen säger uttryckligen, att en person, som blifvit en gång förklarad skyldig eller oskyldig till ett brott, kan under inga omständigheter än en gång för samma handling anklagas och denna princip är utan tvifvel riktig. Men här har Bertrand en gång blifvit förklarad skyldig af en jury — huru kan han då bli ställd till ansvar igen? Om domaren gör ett misstag, blir det alltid i den anklagades favör, när en dom kan åsidosättas, ty hau är då fri. Detexisterar stor nyfikenhet att höra engelska beslutet, men under alla förhållanden är det ett nytt bevis på John Bulis glorious uncertainty of the law. 2. Provinserna. Röfvarre göra alla vägarne osäkra, ehuru sälian mord föröfvas. Detta har nu pågått öfver eju år, men så snart ett band är upprifvet, blir ett nytt organiseradt och poliskåren är beständigt i haleine, utan att förmå erhålla öfverhanden, särdeles emedan landsvägsriddarne hjelpas af invånarne. Detta utvisar ett otillfredsställande moraliskt tillstånd, men något annat kunde knappast påräknas i en koloni, grundlagd af Englands värsta förbrytare, hvilkas afkomlingar, tillika med dem sjelfva till stor del befolka landet. — Guldfälten äro ej rika, ej heller betydliga och tillgången minskas dagligen, utan att nya fält upptäckas. — Den en gång verldsbekanta Lambing flatt är nu nästan öde och Snöfloden (Snowy River) ger ej sysselsättning till tvåhundra personer. — Der äro omkring tjugu skandinaver bosatta i Sydney och i hela kolonien kanske 300, deraf 250 sjömän. : Queensland. Af alla de australiska kolonierna har Queensland, utan attega ewt enda guldfält, varit den mest lofvande. Ett klimat och en jordmån, hvilka producera alla europeiska spanmålsslag och frukter, tillika med de flesta tropiska, sådana eom socker, bomull, citroner, apelsiner och bananas, och hvars hjordar af får räknas millionsvis, borde ha en lysande och saker framtid. Det är ej än sju år sedan detta land, med en areal större än Frankrike och Belgien tillsammans, men med en befolkning af då endast 26 eller 27,000 invånare, blef förklarad för en egen koloni och der existerade en opinion, att allt hvad som behöfdes för att göra denna fruktbara del af Australien till ett Eldorado, var arbetskraft. För detta ändamål inbjödos utvandrare ätt vända deras håg dit; föreläsningar höllos i de mest befolkade platser i Storbritannien, utaf för denna orsak särskildt hemsända personer, rörande dess stora rikedom; lysande föreställningar gjordes både hemma och borta och hvarje in: vandrare erhö!l en acre godt land, som han sjelf kunde välja, för hvarje pund sterling, från 14 till 80, som han betalt för sin passage. Följden var att kolonien öfversvämmades af emigranter, goda och dåliga, alla sökande sin utkomst. De bragte litet eller intet kapital med sig, utan hvilket naturligtvis åkerbruk, borkaps och fårskötsel eller handel och näring, af hvad beskaffenhet det vara må, måste stanna i födseln. Förgäfves sökte regeringen att företaga betydliga publika arbeten — dessa fordrade äterigen stora summor, hvilka måste lånas och hvilkas afbetalningar eller räntor naturligtvis föllo på invånarne; arbetsmarknaden öfverflödade; lifsförnödenheter stego medan alla löner föllo och det upptäcktes slutligen, att denna metod att ge bort land för intet, eller i utbyte endast mot en-konsumerande, ej alltid verksam, person ej motsvarade det åsyftade ändamålet. Det var klart att kolonien på några år blef öfverbefolkad och frambragte skaror af lösdritvare; dess kredit var förstörd; statskassan tom och alla de storartade företagen måste inställas. Der voro förut tusental, förgäfves sökande arbete, och än landade från England hvarje månad flera huddra, hvars svikna förhoppningar gåfvo sig luft i höga klagorop öfver de präktiga föreställningar, hvilka fostrats af de bealda emigrationsföreläsarne i England. Till dessa slöto pig återigen ett par tusen afskedade, till en del obetalda arbetare (ty för flera veckor ville ingen bank låna staten något mera) och följden blef stormiga upplopp i hufvudsteden, Brisbane. Detta har nu pågått tre eller fyra månader och guvernören, sir Georg Ferguson Bowen, som råkat i en dilemma och blifvit anklagad för liknande okonstitutionella åtgöranden som de, hvilka förorsakade sir Ch. Darlings återkallande från Melbourne, har inkallat och erhållit militärstyrka att qväfva oväsendet. Under tiden har regeringen fullt upp att göra för att skaffa resurser, en svårighet ej ringa rär inga obligationer kunna negotieras, och följdea blir sannolikt att detta land, som borde inom några år ha, blifvit denna kontinents, om ej förnämsta likväl mest välmående koloni, blir stationärt om ej tillbakaskridande. Dess kredit är som sagdt förstörd och det har äfven funnits vara nödvändigt att förklara papper såsom lagligt mynt? i stället för guld, hvarjemte skattkammarsedlar, bärande ränta, äro utställda. Dessa äro desperata åtgärder, men jag medger attk