Aftonbladet – 8 januari 1867, sida 3

Gotland till Moderlandet Nyåret 1867. Hvad sjunger vågen emot Gotska vallen? Hvad täljer dofva suset uti tallen . Som vinden skakar, när den östanfrån Har landat här, sen öfver hafvets bölja Den har sin egen fria nyck fått följa, — Säg, täljer den ej strandhugg, mord och rån ? O, Svea! gå till dina stränder neder, Lägg örat till och lyssna, så dig beder Din förpost här längst ut på öster-kust! Säg, hör du ej ett hot af ryska slafven Som mot din frihet ock vill höja glafven Och släcka här en grym och mordisk lust? Vi höra det, vi veta dag skall stunda, Då vindens sus blir storm; — säg vill du blunda An längre, Moderland, så fråga vi. Säg vill med egna barn du ulfven mätta, Som förr med Finland, och för stunden sätta En gräns mot hydran? Aro offren vi? Gevär vi egde, refflade, rätt goda; Hvi togs de åter, innan de fått bloda Dödsfiendens, vår oväns lömska barm? Var det på hån du gaf oss kronvrak sedan, Gevären, som armån kasserat redan, Ditt styfbarn frågar dig i dag med harm. Kanonens remtyg, de få ruttna neder, Lavetter springa; våra unga leder Beröfvas öfning 1 målskjutning sen! Säg, är det så vi skola möta faran, Säg, är den snodd kanske den gyllne snaran, Har ryska giftet börjat verka ren? Se an vår nöd, behjerta varmt vår fara Vår unga frihets ädla riddarskara , Som träder samman första gång i år! Se, hur vi redo stå att offer gifva, Gå man ur huse för att bragder skrifva På våra fanor i armåens spår! Men är vårt öde att stå öfvergifna Liksom vedetter, glömda, öfverblifna Utaf de sina, lemnas hjertlöst qvar, Välan, en dyr och helig ed vi svära Att stå till sista man, och så vår ära, Om ej vårt land, vår bygd, vi räddat har!