Aftonbladet – 7 januari 1867, sida 3

By RR 2 Ör VR nya året inskränkte sina uppgifter angående bankväsendet och affärsverlden till hvad man med full visshet vet händt och sannt vara! EERO ENR SVAN DÖdsstraffets afskaffande. Till Redaktionen af Aftonbladet. Bland samhäöllsvigtiga frågor, som fordra en fullständig och klar utredning, är den om dödsstraffet. Professor Oliveercnas afhandling i detta ämne synes oss vara så öfvertygande och grundad på så vidtomfat: tande och djupa studier, att enhvar, som Jmed uppmärksamhet läser denna skrift, måIste gifva dess författare rätt, åtminstone i sjelfva hufvudfrågan, äfven om kritiken skulle kunna uppleta något skäl tillen eller annan mera obetydlig anmärkning vid unI dersökningen ef vissa detaljer. Emellertid Jhar en ej nampgifven författare för ej så länge sedan offentliggjort en uppsats med titel Om dödsstråäffets befogenhet och lämplighet, deri han försöker bevisa statens rätt att tilllämpa detta straff och sålunda uttalär sig för den åsigten, att dödsstraffet bör bibehållas såsom på en gång rättmätigt och lämpligt. Uti Svensk litteratur-tidskrift?. för år 1866, sid. 495, har docenten Klöckhofj an1 mält sistnämnda arbete samt tillika antydt,j. det han ej kan gilla den okände författarens I. åsigter. Ehuru hr Klockhoff iramställt några l anmärkningar, för att vederlägga författaren, återstår ändock att undanrödja vissa l tvifvelsmål, som ännu förefinnas hos persoi ner, hvilka börjat reflektera öfver frågan om dödsstraffets afskaffande. Det är medl: anledning häraf, som insändaren velat fästa , allmänhetens uppmärksåmhet vid några j punkter i den okände författarens skrift un. der uppmaning till herrar jurister och filol, sofer att äfvenledes yttra sig deröfver. ; Förfaltaren antager, att ingen annan skilnad finnes mellan dödsstraffet och andra l, straff (såsom fängelse, böter o. 8. v.), änl den som består i strängheten? (se sid. 10). Häraf drager ban den slutsatsen, att staten bör ega rätt att avvända dödsstraffet likaväl . som andra straff, ty i annat fall, förmenar han, skulle man äfven kunna frånkänna staten rättigheten att tillämpa hvilket annat straff som helst. Men att strängheten ärj den enda skilnaden mellan dödsstraftet och andre straff, är ett antsgande, som nödvändigt fordrar bevis. Oss synes det, rom om dödsstraffet vore af en helt ennan beskaffevhet än t. ex. fängelse och böter, och att staten derföre ej med samma rätt kan tilllämpa så olikartade straff. Det medgifves,j Patt en menniskas frihet till person och egendom; -heder, ära och medborgerligt förtroende äro heliga saker, gom äro benne af! Gud gifna, bkaväl som lifvev? (sid. 9), men ! om staten för sitt ändemål fordrar en inskränkning i dessa menniskans förmåner, så : kan staten återgifva så äl friheten som med. l borgerligt förtroende, men den förmår aldrig återgifva n menniska Jilvet. Vi vilja ej här tala om misstog, hvilka knappast pumera torde förekomma inom vårt land, men sjelfva möjligheten af ett sådant får ej finnas, då det gäller någonting så dyrbart som ett menniskolif. Straffets ändamål, säger författaren på ! sid. 20, är att aflägsna brottet, och: detta ! sker derigeniora ätt det afvänder den förj. samhället farliga vilja, som alstrat eller kunde ) komme att alstra den brottsliga gerningen, abtiogen genom viljans ändrande eller — såvida sådsnt är omöjligt — dess fullkomliga undanrödjande. Se der dödsstraffets grund och hvarföre det måste anses rättvist? ! Dödsstraffet har således, enligt författaren, sin grund och är rättvist, när den farliga viljan, som alstrar brottet, omöjligen kan ändras. Men när vet staten, att detta ej kan ske på annat sätt än genom dödsstraffets tillämpning? Statens rätt utöfvas af ändliga menniskor, hvilka ej med ofördunklad blick kunna se in i framtiden eller utransaka ett menniskohjerta. På sid. 21 säges, ?stt dödsstraffets befogenhet ej lärer kunna ifrågasättas, om det kan bevisas, att vissa brott ej på annat sätt kunna från samhället afvändas, än genom förbrytarens död?. Men för att genomföra ett sådant bevis, ett det blir öfvertygande och bindande, måste man föret tillerkänna staten, d.v.s. de menskliga varelser, hvilka i sinneverlden handhafva statens rätt, sådana egenskaper, som man eijest plägar tillägga Gud-allena: Författaren förklarar på sid. 23, att steten kan ej vara likgiltig för medborgarens moralitet, och den måsie derföre söka att förbättra brottslingen på semma gång som den skyddar samhället?.. Men buru kan man. vara förvissad om, att detta ändamål alltid vinnes vid dödsstraffets användande? Mäånne det aldrig kan hända, att staten gehom ett sådant straff beröfvar brottslingen möjligheten af en förbättring hör i lifvet? Dessutom, tillhör det väl ett menskligt sambälle att bestärsma öfver den nådetid, som kan vara en brottsling förunnad? Och är det ej förmätet att tilltro sig bandla å Guds vägnar eller på Guds befallning? å författarens hela fromställning hvilar på en hypotes, 8 kan ban ej begära att man skall blifva öfrertygad om sanbingen af hans påståerde, förrän han bevisat följande: 1:0 att dödsstraffet är af samma natur och beskaffenhet som andra straff, hvilka staten använder, eller att den enda skilnaden dem emellan bestöruti en olika grad af stränghet; 2:0 att staten eger förmåga att med visshet afgöra, vär en brottslings vilja är omöjlig alt ändra på annat sätt, än genom lifvets förlust, samt k 3:0 att förbättring allvid åstadkommes genom dödsstraffet, så att staten aldrig går en barmhertig Gud i förväg. Kunna ej förnuftsgiltiga bevis framläggas i dessa trenne spörjsmål, så är det fåfängt att försöka försvara dödsstraffets bibehållande inom vårt land. Anmärker man, att j ; E j ; j ; i tf Le RE ESR TNT TE AAA Sas lö MIRA Mk Otel ven lr kn 2 BR LR Rn r AR KR a Te Lä nn Lr behålles, så återstår dock stt bevisa, det såmhäl:et! omöjligen kän upprätthållas på g f ! 4 statens bestånd fordrar att dödsatfaffet bi-1l I e I annat vilkor, än genom att beröfva den brotts