Aftonbladet – 7 januari 1867, sida 2

han var dessa båda flickors vän likamycket som modrens. Timmarne förflöto under förtroliga samtal, Man kan föreställa gig att m:me de la Varenne lät sin mågs millioner klinga! Maårthe hade till slut bemäktigat sig öfversten, som hon ansatte med frågor om hans militära bana, om Afrika, om beduinerna om 7donars?, (tältbyar), om ?gourbis?, om lejon och panthrar. Evreri talade helt anspråkslöst om sitt yrke. Han beskref sina expeditioner utan att en enda gång tala om sig sjelf, och inlade till och med 1 sina berättelser några pantherhistorier, som försatte fröken de Champlieu i högsta beundran. Martbe ville nmimera endast lefva i ett tält vid Atlas fot, Theröee satt tyst, men hon tröttnade ej att betrakta Pauls gudfar. Hvad väntade hon af ho nom? Hvad kunde han göra för henne? Derom visste hon intet, och likväl, alltsedan han kom dit, tyckte hon sig känna att hon egde ett stöd. En hemlig röst bad benne hoppas, och den stackars flickan hoppedes; svaga hopp, som ett ord af Evrard skulle komma ait krosssa. Efter middagen hade man gått in i sa: longen: Alt efter som det mörknade: hade Marthe Ulifvit tystare och Theröse syntes orolig och upprörd, som om samma tanke på samma gång intagit dem båda. De böllo sig afsides och tätt slutna till hvarandra. Öfversten, s0m under tiden talade med m:me de la Varenne, lemnade dem: ej ur. sigte. Dagen led möt sitt slut. Theröse stod orörlig ; hennes drag förrådde all den ångest; alla de tvifvel som ett djupt lidande bjerta känner. Marthe betraktade med en tankspridd töm de äf den hedgående solen belysta trädtopparne. öHvad nu!? utropade m:me de la Va rennö, oi har ju knappt kommit hit, och så