anke som bör blifva handling såväl i nord 5A om söder? Öfverallt tinnas dessa arbetsamma apr in, men förgås ofta af brist på en gemen-ber am kupa, der de kunna söka skydd under hv: tormiga dagar? Föreningen ger styrka och der rbetet förädlar. Tanken är gifven hand; ha ingen fordrar qvinnor med hjerta, och så-!va ana fionas ju öfverallt. 5 Folkhvimlet för oss bort, men ännu enstu ång vända vi oss om och ropa: Lycklig tag ramtid, små flitiga bin! gif Medan vi gå här och flanera kunna vi ust berätta hvad som nyligen hände Lanartine. Den franske skalden hear vännerna ifven deruppe i nord, oeh det är till dem vi vända oss. Lamertines affärer hafva se ag lan länge stått på klena fötter, och för attlyva jelpa upp dem annonserade den populärelstö skalden, att hen ämnade hålla nigra före-re! lrag i Paris och utgifva sina memoirer. De sk af hans vänner och beundrare som villel; subskribera, uppmanedes att ofördröjligen få, insända den bestämuva samwan tju.o francs! för föredragen och tjugo francs för memoirerna. För några dagar sedan återkom LaKT, martine till Paris (han har nemligen någon tid vistats på landet) och hans första ögonkast gällde den stora papperskorgen, der 2 man på hans befallning samlat subskribenG ternas bref. Man kan tänka sig hans upp-jju syn då han i stället för bref fann en hög bi af uska och halfbrändt papper. Korgenldr hade nemligen stått i närheten af en kaVi nin och det dyrbara innehållet blifvit anländt ef ett :prakande kol. Enligt uppgift lär det varit ofver tusen bref (med 20 och AQ francs i hvarje bref gör det en ganska nätt summa) som bhfvit lågornas rofinnan man lyckats släcka elden. Nägra elaka tungor hafva genast insinuerat ait hela eldsvådan blott är en dundrande puff. Hvad skall man tro? Penningbrist kan förvandla lp äfven en skald till en humbug. Vi ha nu kommit från boulevarderna midt p in bland smågatorna i ett af sidoqvarteren. Berättelsen om Lamartine afbrytes af ettlm klagande skri, som ljuder helt nära 0ss.!N Des låter som om en landsman ropade pålde hjelp. Klagoljuden ha visserligen ingenting la menskligt uti sig, men någonting nordiskt, st och derföre skynda vi dit, hvarifrån dels komma. Skådeplatsen är en slagtarbutik, och de agerande personerna äro en slagtare p och — två stora björnar. De två lurivigale nordboerna ha på morgonen ankommit till Paris med jernbanan och slagtaren har er-p hållit polisens tillstånd att förvandla de feta lg bestarne till skinkor, stekar och kottletter, le b r med vilkor dock att icke störa grannskapet. Jag skall strypa dem, tänkte slagtaren och stack in en rännsnara i den ena buren. Men nalle anade list och ville på inga vilkor sticka bufvude: i den ödesdigra öglan. Slagtaren bjöd sitt tillämnade offer på pastejer och allt möjligt godt, men björnen skakade blott på hutvudet och visade tänderna. Då förlorade offerpresten tålamodet och grep till ett gammalt gevär, hvarefter han Började attackera nalle med bajonetten. Rytande och klagande hoppar björnen från den ena sidan af buren till den andra, men öfveralltmötes han af bajonetten, som tränger in i hans kropp. Kawraten i den andra buren instämnier i brodrens rättmätiga veklagan, och deras rytande jämmer sätter hela grannskapet i uppror. Gatan uppfylles af folk, som knotande protestera mot den grymma exekutionen, och hade vi i denna stund en bajonett i hand, så blefvel det helt säkert slagtarens tur att hoppa. Ea närstående j:son uppisser 088 att de båda björnarne äro från Ryssland, men det gör ingenting, ty med döden för ögonen glömmes allt nationalhat och vi påstå med ) värma att också en rysk björn kan fordra ! att bli förpassad ur verlden på ett meral passande och mindre barbariskt sätt. En tillstädeskommen poliskommissarie gör rättvisa åt våra påståenden och nalle n:r 2 skickas genast till ett af de stora slagterierna för att der dö — som en vanlig oxe. Men hvad har jag att göra med det der? anmärker måhända någon af vårt sällskap, någon som haren innerlig afsky för allt hvad björnar heter. Säg icke sä! De ryska björnarne ryta i det närmaste som de svenska, och hvad var naturligare än att vi skyndade till den plats, der vi trodde oss finna en döende landsman. Dessutom ligger det någonting på samma gång rörande och Tlärorikt i händelsen. Skogens fria söner i Ten hbjertlös elagtares händer! Frihetens barn linstängda i bur och behandlade med bajonetten! Varpå er vakt, I nordens björnar! Hvässa edra klor och tänder, och om det gäller att välja mellan döden och fångenIskapen, så tänk på buren, slagtaren och bajonetten! Apropos om landsmän, så kunna vi tillI bringe vår afton i deras krets. SkandinaI viska föreningen firar sin julfest och vi gå ; naturligtvis dit, fastän det bär af högt emot norra barrigren. Det ser ut som om styrelsen hyrt festlokalen deruppe för att så I mycket som möjligt närma sig norden. :l Öfver ett hundrade skandinaver äro för, I samlade i den stora mottagningssalen. KonI sten och industrien, som nu för tiden ofta ;l gå hand i hand, gå här arm i arm. Arti-I sten och arbetaren från norden fiona — då I de komma på främmande jord — att de läro bröder. Nu slås dörrarne upp till festsalen och i il djupa leder tågar skaran in i den stora och -I rikt dekorerade salongen. Det hela ger en r I ståtlig anblick! Väggarne prydas affanor, 1 vapensköldar och de nordiska konungarnes -I porträtter. Midten af den långa salen upp: tages af ett enda bord, med närmare ett s hundrafemtio kuverter. Skålar drickas, sånger klinga, lefveropen skaka salens väggar. Allt tillgår på äkta nordiskt vis. Ljusen tändasi julgranen och släckas ej förrän dagens stjerna tändes. Natten fyr bort som eu sommarnatt i norden. Morgonrodnaden tittar in genom fönstren och småler åt de tomma glasen och åt våra blossande kinder. Auroras småleende skall vara ironiskt gudbevars! Men det är bara afundejuka derför att våra ögon stråla klarare än solen har råd att göra en kylig Decembermorgon. Dessutom har hon , kommit upp för tidigt, köra Aurora! Stoppa tl bon morgontofflorna i fickan och gå hem mg mm DO År--: mol Mie ko