er tröstande: — iesta vecka ar act JUA,BIrTe ära barn, och då får pappa pengar för sitt m rbete tic Sådana taflor kan man få se många hunke rade. Låt då de fula leksaksstånden stålm var! om icke för de glada barnens skull, te i för de hungriga små, som köpa sin jul-sy aka för de pengar som flyta in i barac-af erna der men säljer leksaker för godthe ris. 1 Vi fortsätta vandringen och stanna utan-tä ör en briljant butik vid boulevard des Ita-lä ens. Der säljas lcksaker åt stora verl-AC enas barn, åt små privsar och prinsesor, åt!ni ankirervas barn, och åt loretternas; söner m ch döttrar. Der söker man förgäfves deleg nodeller man finner i godtköpsstånden. Ilvi tället för pistoler som laddas med ärtor, lsak nner man här — tändnälsgevär för barn. äf Jet är att följa med sin tid: Fjorton dägar ärefter — skola Frankrikes barn — Btålin äpnade med tändnålsgevär, under det att! B nan hemma i Sverge helt säkert skall di-k kutera gevärsfrågen ännu ett par år, innan D nan hinner besluta om anskaffandet af tids-h nliga skjutvapen. Huru många är det se-In lan blir mellan beslut och handling är svårt o tt förutsäga. k I dockornas verld har också föregått en1o tor reform. Flydda dagars dockskepnaderpo afva lemnat plats för historiska dockor. !n Der i fönstret står Anna af Österrike medP purpurmanteln öfver skuldrorna och gyllene h sronan på hufvudet. Bredvid henne står!b Agnes Sorel, madame Pompadour och enn hel skara andra histöriska dockor, lysandelg af sammet och guld: De små, som skådat dagen i rikedomens hem, skola hädanefter o leka med drottningar och Konunga-mätres-!A ser. Måhända är detta mod litet öförsig-k tigt. Barnen växa snart upp, och när dej som små blifvit vana att leka med krönta js hufvuden, hvem kan veta hvad de då skola sg företaga sig sedan de blifvit stora. d Förr i verlden var en docka för tjugojl francs en ganska vacker present. Ger man t nu en sådan docka åt en liten Fanfan Benoiton så rynkar den lilla engeln på nä-f san och säger; — För hvem tar ni mig, min Ir herre? Et docka comme il faut år 1867t kan icke gerna kosta mindre än femhunlg dra francs. Det går icke an nu som förrt att gifva bara dockan och låta den lillal; sedan sjelf sy kläder åt sin älskning. Nej, vår tids pariserbarn arbeta icke, det är mo-r desömmerskan som syr kläder såväl åt dem li som ät deras dockor. En nutidens docka !l, har sin egen garderob, två å tre dussin klädningar, kappor, sjalar, spetsar och blom-1 beströdda hattar. Ja, det finns till ochl; med dockor som hafva sängkammare, toilett-; i j l rum och salong, och som vid sina mottagningar bära äkta nipper. De små flickorna vänjas systematiskt att älska denna öfverdrifoa lyx, som en gång i framtiden skall ruinera deras männer.l:. Oerhörda summor depenseras för att doc4 kan måtte vara på modet. Lika ofta soml: frun i huset byter om Hatt skall modeba d laren förse dottrens docka med en hy huf-: vudbonad, och perukmakaren, som håller: fruns chignoner vid makt, har också uppdrag att coifiera dockan. — Gossarne hafva följt sina systrar ispåren och äro dem fullt värdiga i att älska lyxen. Den tiden är längesen förbi då den lille pilten gladde sig ät ev ask tennsoldater, eller eh sprattlande pappersgubbe. Trähästen på sina medar har också börjat falla i förakt, och tioäringen begär nu en lefvande ponny för att promenera i Boulognerskogen. Vi lemna den briljanta leksaksbutiken, som alltför länge uppehållit oss, och följa med mängden förbi de strälande modemagasinerna. Vi stanna framför ett fönster, der en mängd olika fruntimmersarbeten finnas utställda. Det är icke lyxen söm här fästat vär uppmärksamhet, utan inskriften på dörren: Der står: 7De stbetsamma biens förening?. Ö Är det någon biodlare från Schlesien som här slagit sig ned med en svårm af sina stickande undersåter? Nej, de bin man här fiönet gifva inga andra stygn än nälstygn, de svärma aldrig i hopar, uten blött för sig sjelfva, de ba inga vingar, ty de ä icke flygtiga, de suga icke sin föda ur biommorna, utan göra blommor för att föda sig; med ett ord, det är en förehing af arbetsåmma qvinno-, söm föredraga hederligt arbete i fattigdom framför eh sidenklädd vanära. Det är en doft af oskuld, sedlighet och hjertegodhet, som sväfvar kring denna butik. Man känner sig qvarhållen der och vill gerna veta något om föreningen Nåväl, så hör då: ?De arbetsamma biens förening? har byligen bildats för att stödja och hjelpa de qvinnor, som genom sin såmhällsställning aldrig kommit i beröring med arbetsgifvande feabrikanter och köpmän, men som af olika omständigheter blifvit tvingade att arbeta för sitt uppehälle. Hur mången känslig varelse har icke tappat modet, då hon med sitt arbete i handen trädt ia i en butik för att sälja det, men fått ett nekande svar, eller blifvit erbjuden fjerdedelen af arbetets värde; hur mången har icke darrande dragit sin hand tillbaka från dörrvredet till en butik, och vändt åter hem, af fruktan att mötas af ett groft skämt, ar Tsårande blickar, från bodbetjenten bakom I disken. För att bespara de fattiga arbeterskorna Iden ångest, som oftast föregår försäljningen af deras händers verk, hafva några menni skoälskande qvinnor af stånd bildat den lifrägavarande förenincen. Hvem som vili fär der sitt arbete försåldt, utan att man gör afseende på hvem försäljerskan är, eller från hvilket land hon kommer. Alla bien äro systrar och vid inträdet i föreningen uppgifves blott förnamnet, hvarefter de kallas Bi t Claire, Biet-Anns, Biet-Grätehen, BietFio:etta o. En af föreningens beskyddarionor emot tager arbetena och utdelar åt de anonyma sökande de kori som göra innehalvarinnorna till medlemmar af föreningen. De arbeten som emottagas indelas i tre klasser: konstverk, arbeten der konsten går hand i hand med industrien, och vanliga handarbeten. Hvarje arbete är märkt med ett nummer och utsatt pris, som bestämmes af inlemvarinnan. Tisdagar och fredagar sker io I eäljaingen, och rasultatet af de tf