Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 2

m— — Jag tror det, jag hoppas det.4 eMen jag, sade Evrard, jag tror det icke, det är säkert. Således, tillade han halfhögt och för sig sjelt, är det vid dammen de skola säga hvarandra farväl, se hvarandra för sista gången... vid dammen, i solnedgången, under pilarnel? Och han föll i en djup begrundan som hans värd ej vågade störa. Några minuter sednare skildes de åt med öfverenskommelse att träffas två dagar sednare, och trots den sena timman och Pauls böner att han måtte stanna vid Aubiers, tog öfv rsten helt tankfull vägen till staden. Dagen derpå; på eftermiddagen, tilldrog sig på slottet en scen, som kunde ha blifvit ämne för en genremålare. Thereses utstyrsel hade just anländt och madame de la Varenne var sysselsatt att tillika med Marthe tömma de i salongen inburna koffertarna. Slottefrun hade satt sin heder uti att ha det prägtigt; det var en ulstyrsel för en prinsessa. Therese betraktade med en undergifven min de fina tyger och spetear. som hennes mor bredde ut framför henne; blott då och då lifvades hennes ansigte af ett svagt småleende, tack vare Marthe, som genom sina påhitt och qviekheter ibland lyckades muntra henne litet. M:me de la Varenne var i dag ändå mera strålande än dagen förut. Hon hade på morgonen fått emottaga ett bref, hvari denne Fenix bland mågar anmålde sin ankomst till slutet af veckan, och ehuruväl hon ansåg honom som ett byte som ej kunde undkomma henne, var hon ej missnöjd åt att det ögonblick var för handen, som skulle sätte en så dyrbar fågel i bur. Hon var glad som om hon blott varit tjugo år. Fi nnhe NN