Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 2

icke med vett och vilja som hon sönderslitit ditt hjerta. Ditt sår är friskt, tiden skall läka cet. I väg, min käre Paul, gör dig i ordning, vi resa i morgon. Nej, icke i morgont, utropade Paul. Jag bar ej sagt er allt. Det är nu fjorton dar sedan jag träffade madame de la Varenne. Jag skulle ha fest och jag är qvar. Förlora Theråse utan att återse henne vore öfver mina krafter. Mitt enda hopp stod till fröken de Champlieu. Jag har har haft tillfälle att tala vid henne i dag. Vi voro allena, hon tog mina händer i sina; hon var mycket upprörd. — Vet ni, sade hon. vi äro lika olyckliga, lika förtviflade som si. Det är ej mitt fel att Madame de la Varenne ej har fått veta allt. Theråse har förseglat mina läppar; hon offrar sig helt och hållet och tillåter ej att hennes uppoffring kostar hennes mör den minsta sjelfförebråelse. Hvad gör ni här? tillade hon mildt förebrående. Jag trodde er vara rest. Ni måste aflägsna er. Ni måste det, för hennes och er eg n skull. — Jag kan ej resa utan att ha återsett henne, utropade jag. Det är så mycket som,jag aldrig har sagt henne och gom det är omöjligt attjag icke skall säga henne en gång åtminstone. Jag vill säga henne att jag älskar henne, att jag förlorar allt då jag förlorar henne, att hon var min själ och mitt lif. Ni är god. Afslå ej min bön, haf medlidande med min nöd. I morgon afton skall jag vara vid dammen. Kom dit med henne, för henne till mig, och jag skall ha er ati tacka för min sista sällhet, jag skall välsigna er då jag far. — Och utan att invänta hennes svar, lemnade jeg henne, flyende. Och du tror att de båda unga flickorna? — —