Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 2

lusten af mina drömmar uppväckt inom mig, hade så att säga fört mig ända till Aubiers. Jag anklagade mig nu, att ej ha velat att försvara min egen lycka; jag vredgades på mig sjelf för min flykt. Jag ville återvända till Granges, se m:me de la Varenne, förklara för henne att jag älskade hennes dotter, att hennes dotter älskade mig, att Gud gifvit mig rätt till henne och att man först med lifvet skulle kunna frånrycka mig henne; men då jag stigit in öfver min egen tröskel, då jög åter befann mig hemma hos mig — — — 0! min lilla gård som jag förskönat med så mycken kärlek, som jag tyckt mig göra till ett palats och som ännu samma, morgon varit min stolthet och glädje — hvad hade det blifvit af dig?... Jag kände ej mera igen den. Huru allt de inom föreföll mig uselt! Hvad jag sjelf kände mig fattig och förkastad! Hvilket hastigt fall, hvilken förändring i lycka!... Sedan jag irrat från rum till rum, kom jag in i den kammare jag ämnat åt min älskade Theråseg jag säg henne i sitt hotel i Paris, i sitt slott vid Loires strand, oc jag brast i gråt, jag qväfdes af snyftningar — — Jag beklagar dig, sade Evrard då Paul hade slutat denna berätt-1se; jag beklagar isynnerhet fröken de la Varenne. Du är ej bunden vid annat än din smärta; men detta barn, det är öfver henne, man måste gråta. När skall giftermålet ske? Spart. Det talas om i grannskapet. Nåväl, min vän, jag tager dig med mig. Du blir ej den förste som derborta återfunnit frid och sintueslugn; den pröfning du undergår är hård, men den är icke af den sorten som förslör ens framtid. Ingen har lekt med din ömhet; fröken de la Varenne hade ingenting fofvat dig, det är