Aftonbladet – 4 januari 1867, sida 2

månaderna i närmaste stad. Det var ett ännu vackert fruntimmer af ett angenämt lynne och ett älskvärdt sätt. De äregiriga drömmar hon närde blefvo mig först längre fram bekanta, och då som genom ett åskslag. Jag hade väl spårat hos henne anlag för sarkastiskt skämt, en stum otålighet öfver ett tyst och inskränkt lif; men jag tänkte aldrig på att göra karaktersstudier. Hon tog emot mig med välvilja, och så stor var min blindhet, så fullkomlig min enfald, att jag ibland inbillade mig att hon kände hemligheten om mina känslor, att hon gi1lade och uppmuntrade dem. Till och med tjenarne i huset hade fattat tycke för mig; ig läste ett Svälkommen i allas ansigten. ill slut voro fröken de Champlieu och jag, utan att ha utbytt något förtroende, öfverens om saken; vi läste i hvarar.dras blickar; min lycka log emot mig ur hernes ögon. Hvad som i hela dess klarhet framställer dessa älskvärda flickors gods hjertan, var att det företräde jag gaf åt den ena af dem tycktes, långtifrån att skilja dem, som händelsen kanske varit med tvenne mindre ådla bjertan, höja deras ömsesidiga tillgifvenhet. Hvem har någonsin tillbragt sin ungdom i ett lyckhgare hem? Ailt blef mig en förevändning för att föra mig till slottet, en tidskrift, en bok, en planta, frön, som jag förde med mig. Om anledningar ocks hade fattats mig, skulle Marthe alltid ha försett mig dermed. Som husets bortskämda barn, var hon sjelfva lifvet på Granges. Utfärder på sjön, promenader i vagn, fiske i bäckarne, möten i skogen, allt ställde hon till, och ingenting gick för sig utan mig. Det fanns vid slutet af parken en port, som ledde till ett fiskställe. Der var det, vid brädden af en dam, som vi ofta tillbringade de vackra, varma sommareftermiddagarne. Jag kom med mitt ritstift, de hade sina arbeten med sig och vi språkade under det vi arbetade. Då det var fult väder, dekorerade jag väggarne, målade jag dörrstycken, och det var den tillbedjansvärda Marthe som hittat på denna sysselsättning åt mig under regndegarne; så rik var hennes fantasi på uppfivningar, som hade till mål at: draga mig dit och qvarhålla mig. På det viset såg jag ofta Theråse och för hvarje gång jag såg henne blef hon mig mera kär. Denna lilla poetiska, förtjusande varelse utöfvade redan pligfens religion. Hön hyste