Aftonbladet – 4 januari 1867, sida 2

mim — vv — — njunn verföll mig en stor oro. Hvad hade händt? Var Therdse sjuk? Hvarföre kom hon ej tillbaka? Jag hörde efter på slottet; man visste der ingenting, Jag beslöt att vända mig till fröken de Champlieu. Faderoch måderlös sedan sin spädaste ålder, lefde hon hos gamla slägtingar, hvilka hade uppfostrat henne och som hade åtagit sig att förvalta hennes förmögenhet; den var ganska ansenlig, godset Chawplieu tillhörde henne. Jag vill .j säga att hon tog kallt emot mig, men under hela tiden sm mitt besök räckte, tyckte jag mig finna hos henne någonting besväradt och förbehållsamt. Det förekom mig som om hennes ögon undveko att möta mina, och då de fästades vid mig var det med ett uttryck hvarvid jag icke var van. Vi voro icke ensamma; vårt samtal mäste insk.änka sig till ett utbyte af vanliga frågor och lika svar. M:me de la Varenne och hennes dotter mådde förträffligt. Det var ej sannolikt att de nu skulle dröja länge borta; det var allanledning att tro det de snart skulle komma tillbaka. Icke ett ord som bar spår af vår förra förtrolighet, ingen antydan på en förestående återförening. Med ett ord, jag återvände fullkomligt lugnad öfver Thereses hela, och likväl mera betryckt än då jag steg in bos Marthe. Några veckor förflöto; jag tillbragte dem med hjertat uppfyldt af förtärande oro. Den kärlek, som fordom fyllde mitt lif utan att störa det, hade omärkligt antagit alla en brinnande passions egenskaper. Ack, olycklige, sällheten låg en gång framför dig! Hvarföre lät du henne komma undan? Hvarföre skyndade du dig ej att gripa tag i henne? Det fanns stunder, då aningen om mitt öde tyngde på mig som en mara. Emellanåt log jog åt min egen fruktan; oftast underkastade jag mig den utan något försök att förströ mig. Jag ströfvade omkring vid Granges; jag betraktade vid den nedgående solens strilar den tom..a gården, den dystra fecaden med de nedfällda gardinerna, och jag kom hem förtärd af sorg. -—-— I NR