Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 3

ögonlocken voro halfslutna, läpparne nästa leende, dragen af en renhet, en barnsli; mjukhet och finhet so lidandet ej had förändrat. Håret deladt i två delar föl ned på täcket i två tjocka, bruna flätor armarna lågo ofvanpå täcket, händerna vor sammanknäppta. Ett fruntimmer stod vi hufvudgärden, stum, dyster med torra ögon Bredvid henne stod fröken de Champlieu hvars ansigte var uppsväldt och badande tårar. Jag såg allt detta som i en dröm verkligheten blef först tydlig för mig di resten böjde sig ned öfver den döende Detta barn skulle då dö? Rättvise Gud hvarför en sådan stränghet? Hvad hade hor gjort och hvad skulle den sista smörjelsen som hon pu. emottog, försona? Hvad fö onda ord hade kunnat gå öfver dessa läp par? Hvilka syndiga känslor hade kunna bo i detta bröst? På hvilka dåliga väga hade dessa stackars små fötter kunnat fört henve? Jag hade fallit på knä, och undei inflytande af en hastigt påkommen tro, bac jeg Gud att låta denna oskyldiga och ljufvs varese få lefva. Jag erbjöd som lösen föl henne allt hvad jag egde, all den glädje och Jycka som kunde vara mig tillämnad : verlden. Jag bad länge och med ifver. Då jag steg upp hade presten lemnat rummej ch mängden följde bonom under tystnad, Det led mot natten och jag irrade ännu omkring Granges, Hvad gjorde jag der? Hand väntade jag på? En oemotståndlig makt höll mig qvar vid denna sorgens boning. Jag lyssnade till hvarje buller; jag följde med en orolig blick den frara och tillbaka gående betjeninger; hverje förändring i rummens vpplysning fördubblade mitt hopp eller min fruktan. Det gafs ögonblick då jag trodde att min: bön hade atigit upp, till ud, att det erbjudna offret blifvit antrget, ögonblick då jag sade till mig sjelf att detta barn ej kunde, ej borde dö, Jag hade återisgit vägen till Aubiers, Då jeg var helt nära hemmet upphanns jag af fröken de Champlieu, som bön in sin häst då hon kände igen mig i mörkret.