Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 3

serade mig för fröken de la Varenne som pm jag kännt henne, om jag verkligen hade gjort det hade jag ej kunnat hysa en större ömhet, en varmare symwpati. Jag tänkte blott på de begge vänneroa, jag återfann dem till-och med i mina drömmar och besynnerligt nog kunde jag lika litet i mina dröm: mar som i mina vakna tankar skilja dem från hvarandra; de voro alltid tillsammans; då jag såg för mig fröken de Champlieus behagliga och ungdomsfriska bild kom ge nast ett blekt och trånande ansigte och ställde sig bredvid hennes. ?Ea Jjum eftermiddag i slu:et af Maj arbetade jag i ateliern för att förströ mig. För några dagar sedan hade fröken Marthe farit tul feranpen och hade ej återkommit derifrån; jag kände dystra aningar. På en gång hörde jag ett kort silfverklart ljud, som lät höra sig med-bestämda regelbundna mellantider och tycktes gå tvärsöfver fälten. Det var nu längesedan detta ljud hade nått mitt öra, och likväl kände j-g igen det; mitt hjerta drogs samman. To var snart vid vägkanten, ogh under det fåglarna sjöngo med fulla toner bland buskarne, såg jag en lång procession f män, hustrur och unga flickor tåga förbi; framför dem gingo två korgossar, den ene bärande korset, den an dre klockan; en prest i mess skjorta, gående under en pell, bar den heliga oljan. Hvart gån 10 frågade Jag eh stackars krympling som gick sist. PTill Granges?, svarade han. Jag hade maskinmessigt förenat mig med tåget, utan att tänka på den känsla som drog mig med; jag gick tvärsöfver borggården, steg upp för stentrappan och följde med hopen in i ett stort rum doftande af etherångor och knappt upplyst af en svag dager. Alla gardiner voro nedfällda, fönstren öppnade. Då folket kom in knäföllo de. Jag blef stående vid dörren, och vid skenet af två vaxljus som brunno längst bart i salen såg jag en smal säng utan gardiner och at en klosterlik enkelhet. Nedsjunketihufvudkudden låg ett ansigte af en matt hvithet,