Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 3

darne med sin lilia balmbett prydd af er svajande plym, sitt blå tätt åtsittande ka simirslif, sitt läderskärp och sim fladdrande hvita pikekjol. Hon var högst nitton år, och trots det moin af sorgsenhet som be: skuggade hennes friska ansigte, var hennes ungdomliga fägring sådan; att hon midtut naiurens högtid tycktes sjelf vara ettafvårens främsta behag. Hon återkom hvar qväll samma väg, och det var sällan att icke jag stod vid grinden då hon red förbi. Jag helsade vördnadsfullt, hon böjde behagligt på hufvudet, längre kom det ej. Jag var nästan en främling på orten; jag hadelem. nat den vid tolf ärs ålder, och gedan blott sällan varit der; jag hade glömt till och med namnet på mina grannar. Utan någon biafsigt, utan att fästa den minsta vist dervid, endast af nyfikenbet önskade jag veta namnet på denna vackra unga flicka och jar fick veta att det var fröken Marthe de Champlieu, hvars familj bodde på kort afstånd trån min egendom. Hon begafsig på detta vis hvarje dag til det lilla slottet Granges, till sin vänninna !röken Thåråse de la Varenne, efter hvad som bersttades äfven en förtjusande ung flicka, men hvars starkt angripna helsa ingaf den liflizaste oro. Hon stanvade hela dagen vid sin sjuka väns säng och for hem på aftonen. Det hade mi sjelf ovetande blifvit mig en vana att se henne; jag hade till slut sait mig in i hennes tankar. Från så långt håll jag kunde se henne: studerade jag med oro hennes hållning och utseende; jag blef sorgsen eler glad allt efter som hon såg: mera eller mindre nedslagen nt än den föregående dagen. Småningom hade ett slags hemligt förständ blifvit rädande mellan oss. Hon hade säkert gissat att jag var medveten om hepnes oro, att jag delade den, ogh i förbifarten gaf hon mig i ett småle-nde eller en bedrölsad blick bulletinen för dagen. I allt detta favns intet som liknade en roman, och likväl, skulle pi tro det? hade dessa enkla händelser bemäktigat sig min tillvaro och uppfyllde den fu!lkomligt. Jag intres