Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 3

?Huru är det? fröken, huru är det?? frå gade jag med darrande röst, ?Jo, min herre?, svarade hon lugnt, Pall: hopp är ännu icke förloradt; den så länge väntade krisen som kan rädda henne, ä ändtligen kommen, Himlen skall göra de öfriga. Ni kom och förenade edra böne med våra; jag tackar er, min herre!? Efter uttalandet af dessa ord, räckte hon mig sin hand som jag slöt i min och tryckte till mina läppar. Hon aflägsnade sig; di ljudet af hästhofvarne förlorade gig i fjer ran stod jag ännu gvar på samma ställe. ?Några dagar sednare tick jag veta att fröken de la Varenne var utom all fara. Fröken Marthe, som bodde på Granges under konvalescenstiden, for ej merg förbi. En dödande ledsnad öfverföll mig. Jag hade ej smak för något, jag gick ut utan mål, jeg kom åter utan sådant; jag gret utan ait veta hvarföre. Jag kunde ej annat än tillskrifva fröken de Champlieu detia mitt hjertas besynnerliga tillstånd, och likväl var det som jag: kände, så obestämdt, så oredigt, att jag ej skulle kunna säga om jag verkligen älskade henne. Hvad den sedan var längt ifrin mig, denna återkomstens glädje hvarom jag nyss talade! Min egendom, mina lätt tillgängliga nöjen ingåfvo mig nu blot; en känsla afmedlidande blandadt med förakt. Jag upptäckte att hvad. jag hittills ansett som lyckan sjelf var blott hennes bebag. Mitt hus var tomt, mina fält ödsliga, ensamheten förkrossade mig. ?Jag framlefde några månader på detta vis. Jag visste att fröken Therse var fullkomigt återställd; jag hade ej återsett fröken Marthe, och jag började tänka på att resa min väg. En dag, — så dyrköpt den än blifvit, må denna dag likväl vara evigt välsignad, evigt helgad i mitt minne! — en dag stöd jag i min atelier. Det var mot slutet af sommaren, men luften var ännu varm och så tryckande att jog kände mig helt vanmäktig.. Jag hade slumrat in på: n soffa då jag hastigt blef väckt af åskan nullrande, Ett oväder, som uppkommit