Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 2

— var er han tyckte sig ha att tacka för all sin framgång. Glömd, min gudfar! Ni bar aldrig en enda dag varit borta ur våra hjertan, Om aftnarne under hvilostunderna var alltid ert namn blandadt i våra samtal. Vi hade till granne en afskedad officer som höll ?Moniteur de VArme?; vi ha följt er steg för steg; det är ingen er befordran, som ej varit en familjefest för oss. I skolan var ni min hjelte. Huru många gånger bar jag ej velat skrifva till er? Huru många bref har jag ej börjat och lemnat oafslutade? Ni gaf aldrig några underrättelser om er. Jag var endast ett barn då nilemnade oss, och jag trodde att ni efter några må nader alldeles glömt mig. Jag har ändock bedragit mig, då ni nu efter så många år återfunnit vägen till gården, jag har bedragit mig efter ni pu står här och jag håller edra händer i mina.? Allt det der ver utan tvifvel myeket angenämt att höra, men Evrard kunde dock ej undgå att känna sig litet ! esvärad deraf. nd hade han gjort för att förtjena en så beständig hågkomst, en så trogen tillgifvenhet? På döpelsedagen hade han sagt att hans gudson då han växte upp skulle finpa en vän i honom, och nu var det gudsonen spm öfvertagit gudfaderns roll och hållit hans löften. De lyckliga gåfvor, de älskvärda eller allvarliga egenskaper som han upptäckte hos den unge männen, ökade ännu mera hans ånger, jag kunde nästan säga samvetsförebråelser; han anklagade sig själf för otacksamhet och anade ej att han skulle komma att ersätta hvad han felat. Som han skulle resa dagen derpå, hade han blott några tin.mar qvar att tillbringa på, Aubiers; han använde dem att se sig om inomhus och på egendomen, der ullt var nytt för honom. Åt gårdsidan hade boningshuset med sitt mosebeväxta tak och sina palissader af slipgrande rosor ännu ett landtligt utseende, som erinrade om dess ursprung. Scdt från trädgården med de nyligen upp: förda flyglarne såg det ut som ett litet kastell. Inomhus fanns der ej andra spår af