Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 2

den fordna bondgården, än några gamla möbler som den sonliga tillgifvenheten: bevarat. Allt derinom bar prägel af en ut sökt smak, allt vittnade om ett på en gäng enkelt och elegant lefsadssätt. Egendomen vari ett blomstrando tillstånd, jorden väl skött, de underlydsnde väl-behandlade och försedda med suoda bostäder, ty Paul gjorde sig till en hederssak att förbättra det stånds vilkor, hvarifrån han gjelf var kommen. I 1lkhet med flertalet af de högre afrikanska officerarne var HEvrard både soldat och jordbrukare — han kunde således gifva mera än ett godt råd. Åker bruket var ej deras enda samtalsämne; de talade om alla möjliga saker, som det oftast händer med vänner, hvilka hafva kort tid att vara tillsammans och derföre skynda sig att utbyta känslor och tankar. Paul igenkände i sin gudfar den man han lärt att så mycket älska, under det Evrard i den unge mannen återsåg en bild af sin egen ungdom, Det var afton. De hade ätit middag tillsammans och sutto ännu qvar vid bordet och epråkade. Solen hade försvunnit och aftonrodnaden var i aftsgande; vid den motsatta horisonten uppsteg månen rund och glänsande på himlahvalfvet. Afskedets stund nalkades; Paul var nedslagen; Evrard sjelf föreföll rörd. Det är icke tiden som skapar vänskapen; den hastigaste är oftast den bästa och mest varaktiga. Ja, nu har en dag gått som jag ej snart skall glömma?, sade Evrard; jag reser med ledsnad öfver att behöfva lemuva dig så snart, men i rlla hänseenden nöjd med dig, min käre Paul. Dina föräldrar voro förträffliga menniskor, och jag anser dig Bom deras värdige son. Genom att besluta dig att bo på din egendom har du visat ett ovanligt godt förstånd och en hedrande anspråkslöshet; så borde alla jordegare handla. Jorden behöfver icke allenast armar son bruka den — hon behöfver också, hon behöfver isynnerhet tillgifna och taeksamma bjertan. Låt mig nu gifva dig