Aftonbladet – 2 januari 1867, sida 3

ff c Bränslefrågan. Till Redaktionen af Aftonbladet! Då min artikel om Stockholms förseende me: bränsle från : Posttidningen blifvit reproducerac uti Aftonbladet och der varit föremål för et genmäle, vågar jag anhålla om plats för föl Jande: Då ofvånnämnde artikel skrefs, hade drätsel nämndens första afdelning med Lundska arf , I vingarne afslutat köp om deras egande tomter qvarteret Lagerbärsträdet, för att der anläggs l den nya gata, som till följd af jemvägens dra I gande öfver Gamla Kungsholmsbrogatan, skull I blifva behöflig, för ett obehindradt fortsättande Jaf gatutrafiken mellan Norr och Kungsholmer — lett framstäldt förslag att rifva hela ena si dan af Gamla Kungsholmsbrogatan, för utvidg niog af densamma, hade förut förfallit). — Fi I voro de, som då väl trodde att detta köp, le I dande till en så vigtig åtgärd för staden, skull väcka ett sådant motstånd hos en del stadsfull. mäktige, som det sedan visade sig. Emellertid är frågan icke förfallen, som insändaren Ved förbrukaren? vill insinuera, ty densamma hvilar, i sammanhang med den bekanta torgfrågan, hos Kongl. Maj:t, der den snart torde erhålla sin lösning. Hufvudstadens förseende med bränsle på annat vis, än som till dato har skett, är en så vigtig fråga för stadens alla invånare, hög och låg, rik eller fattig, att den icke kan förfalla, af en sådan orsak, som den att homnplatser, saknas för vedgårdars anläggande. Detta må vara ett hinder, men det omöjliggör icke ett företag, som slutligen skall framtvingas genom omöjligheten att i tidernas längd erhålla hamnutrymme för de skutor, hvilka der qvarligga och tjenstgöra som vedupplag — samt derutaf att det icke allt framgent kan tillåtas: afstjelpning och vedhuggning på våra mest trafikerade gator, hvilket hittills, till största hinder för trafiken, fått passera. Vedhandeln — köpandet och säljandet af ved — är en i Stockholm känd affär och drifves med mycken fördel; men som den nu drifves betjenar den icke konsumenterna, utan blott beskattar dem. Det är när tillförseln slutar, som den bäst florerar och fordrar oftast oskäliga priser, högt dehiterande de mindre: bemedlade, hvilka saknat förlag att under seglationstiden förskaffa sig sitt vinterbehof. Visserligen händer det mycket ofta, att som vedskutorna komma i land, hela lasten öfvergår i spekulanters händer, men då nöjer man sig med en å två rdrs förtjenst på famnen. — Hvad återigen vinterpriset kan vara, det kan man utröna, om man frågar hvad de små vedlass, som om vintern stå på torgen, kosta, och hvilka det lönar sig för deras egare att forsla ända till 3 å 4 mil landväg. Ofverskriften å min artikel borde ha fritagit mig från fordran att uti detalj ingåiredovisning för hvar eller huru en sådan vedhandel skulle etableras, ehuru jag förslagsvis omnämnt, att qvarteret Blekholmen dertill skulle, enligt min tanke, vara passande. Jag vill dock, för sakens skull, upptaga den af ?Vedförbrukaren? kastade handsken. Då erhållande af plats, så belägen, att åkareoch arbetspengar ej onödigt fördyra veden, är denvigtigaste sidan af saken, och närbelägna platser med egen hamn ej torde stå att erhålla, så lemnar den s. k. Sammanbindningsbanan oss en handräckning af största nytta. Denna jernväg har till uppgift att äfven besörja godstrafik inom Stockholm; den erhåller spår till hamnen vid Stadsgården och till hamnen vid Tegelbacken, så att afoch pålastningar kunna der ske från och till fartygen. Vi tänka oss nu, att ett vedupplag ligger någonstädes utefter banan, på en plats. så belägen att ett sidospår kan ledas direkt dit; med den materiel, som jernvägen får till sin disposition, bör då hvilken vedlast som helst kunna lossas på några timmar och vara fraktad in vedgirdeh. ernvägsfrakten här i Stockholm bör väl ej bli större än på den hamnbana, som redan finnes färdig i Göteborg och ler afgiften för en vagnslast, hvilken tager minst fyra famnar ved, varierar efter väglängden uti re priser, 50 öre, 75 öre och 1 rdr rmt; det är således för ett pris af minst 12! öre, högst 25 öre pr famn, som man skulle kunna frakta från artyget och in på vedgården, hvilken naturligt-. vis skulle så förses med spårledningar, att vagarne kunna gå in till vedtrafvarne, så att ej någon . xtra bärning behöfde ifrågakomma. På dessa pårledningar skulle huggningsmaskinerna framlyttas, så att vedträden ej heller behöfde bäras ör detta ändamål. Om vedskutorna genast kunde: lossa sin last, vilket ökadt utrymme skulle ej detta gifva åt åra hamnar; till fördel för annan trafik, och uru mycket billigare skulle ej veden blifva då artygen derigenom kanske skulle kunna göra ubbelt så många resor. z Enligt de af hr Robertson-gjorda meddelanden, ör en famn ved, med tillhjelp af den af honom uppfunna maskin, i aftagning och klyfning ej :osta mera än 50 öre. Veden aftages då på 2:ne tällen, Jag har i Göteborg sett denna maskin rbeta och den hugger till och med ekved med allkämlig lätthet. Om veden efter huggningen lägges i mått, ej törre än motsvarande en vanlig -vedbörda, ch dessa förses med handtag så att de kunde äras, så skulle levereringen till konsumenterna etydligt underlättas. Utkörningen med dertill äl inrättade åkdon borde för den huggna veden j blifva dyrare än åkarlegan nu är för ohugen ved. Den enda olägenhet, som skulle kunna blifva n följd af ett större v. dupplag, vore möjlien eldfaran. Denna måste dock minskas, om ke alldeles. undanrödjas, dels genom de nattakter som måste finnas på ett sådant ställe, els genom att anbringa flera vattenposter med angar, som ald funnes tillgängliga för bes akningen, dels genom att vara försedd med randsegel för täckning. För sesten finnes ju UHtid högst Pardiga vedupplag vid bagerier ch brysgemfer att man sett att dessa försalt någon synneffig eldfara. — Dessutom ar mäst jn erfarenhet att inhemta af många tHandefs städer. till och med från Götehaorg der! m