Aftonbladet – 2 januari 1867, sida 2

som på afstånd förekommer som en förvisningsort, och — så börjar förvisningen samma dag man är tvungen att slita sig derifrån. Förra året likväl, vid sommarens början, steg han ombord för att fara till Marseille. En af hans vapenbröder, den mest afhållne af dem alla, en af dessa okända hjeltar, som försvinna i röken från bataljfälten utan att ha namngifvit sig för äran, hade fallit, dödligt sårad under en jagt efter upproriska arabstammar, och i sein sista stund gjort Evrard till sin universalarfvioge. Han testamenterade honom sin mor och sin syster, hvilka i Paris förde ett indraget lif, och hvilka bans död skulle störta i ett till nöd gränsande tillstånd. Det var Eudemidos testamente; öfversten hade enkelt och ärligt mottagit det. Hans regemente ver ej i tjenstgöring, han begärde permission och afreste genast för att sätta sig i besittning af en qvarlåtenskap, som ingen tänkte på att bestrida honom. Genom sina raska åtgärder — vi måste väl omtala det som han sjelf aldrig tillstod — genom sin egen frikostighet, hade han inom en månads förlopp tillförsäkrat dessa båda stackars fruntimmer en nästan oberoende ställning, i skydd för behofvet. Då hans uppdrag var utfördt, hade han ännu nägra veckors ledighet och oberoende. Han visste ej hvad han skulle taga sig för; Paris förskönadt, omskapadt som med en trollstaf, gjorde knappt något intryck på honom. Han började redan känna anfall af bemlängtan, midtibland underverken af en civilisation, hvarvid frånvaron nästan gjort honom ondare. Han saknade sitt enkla storJade lif på fria fältet, de granna nätterna, öknbrönnande solen, den glödande sandsionsti.Han beslöt att förkorta sin permisefter sinnen pifvande vina fon det begär okohj örelse, som aldrig dör i menniskohjertat, Vr han före återfärden till Afrika säga ett sista förverlden der han var bad, mycket älskat. åt de ställen han s