Aftonbladet – 2 januari 1867, sida 2

—engel, som en gudfader fallen från himlen. Jag år ingen baron, sade han åt Cordoau; min far heter Evrard, den helige Paulus är min skyddspatron. Utan att vara ett helgon som han, går jag för att vara en hygglig karl nog, och jag svarar för att då min gudson växer upp skall han i mig få en tillgif.en gudfader och en pålitlig vän. Om jag avstår er så tag mig i hand. Han sträckte handen åt fader Cordoau som ej var sen att trycka den mellan sina båda. Han såg så bra ut i sinsammetsrock, med sin grå filthatt och den vårdslöst knutna halsduken, hela hans person vittnade om så mycken uppriktighet och rättframhet, så mycken godmodighet och välvilja, att han hade vunnit sllas hjertan innan han ännu slutat tala. Man gissar lätt hvad framgång hans lilla tal hade. Lederna slötos åter under rop af: lefve herr Paul! och några ögonblick sednare färdades hela tåget med amman och den lille i spetsen längs häckarne till församlingens kyrka. Man tänkte ej mera på baronen än om han aldrig funvits till, och gudmodren var öfverlycklig åt att få uppiräda vid en så ung och vacker kavaljers arm. Då ceremonien var slut åt-rvände men till Aubiers, hvarifrån den skönaste steklukt doftade utan att skämma den friska höstluften. Evrard hade tänkt på allt; han hade tömt sin jagtvärka i pigans förkläde, och skickat till staden efter konfekt, bakverk. och gammalt vin. En sådan glad måltid det blef under almarne! ock då man steg upp från bordet och trodde festen vara slut, kom byns -hela ungdom intågande på gården vid ljudet af lutor och säckpipor. Skott afskötos som glädjetecken och dansmusiken spelade upp. Det var änou en öfverraskning som den unge gudfadern ställt till. Månen stod högt på himlen då Paul tog afsked af sina gäster ; han gick, beledsagad af deras välsignelser, kom hem med ett förnöjdt hjerta, och kunde, i.nen han somnade, glädja sig åt att ej ha förspillt sin dag. (Förts.)