Aftonbladet – 2 januari 1867, sida 2

vis, Evrard trodde först ww Ovt varit bröllopståg, men märkte snart att brölloet försiggått för längesedan, och att det ar ett, dop det var fråga om. Processionen vn. tade endast på gudfadren för att sälta eri rörelse. Men den som väntades ver iagn vanlig gudfader; det var baron Touerd Achilles Hector Laudry de Ohampignolls, rtidderskapets blomma cer itrakten. Bavn de Champignolles sjelf hade med den ndlåtande godhet som hins stamfäder alld visat mot sina underlydande samtyckt itt bära till dopet sin arrendator Sylvain Ordoaus son, och för ett hedern skulle di fullständig hade han virdigats antaga sim motfadder en enkel ärgsblomma, den 1yföddes moster. Det ver nu emellertid vå timmar som man på stiende fot väntat på honom; kyrkoherden hede redan tre gånger skickat kyrkvaktaren til stället och en stum oro hade börjat bemäkiga sig de närvarende, då en stafett kom itörtande in på går. den, der hans förskräckta utseende gaf anledning till en allmän förskräckelse. Den nyhet han medförde var icke egnad att lugna sinnena; förlidenafton hade man pemligen hemfört barouen i ett öfverlastadt tillstånd och då man följande morgon kom in i hans rum låg han död: Ingen baron mera! Lederna blefvo brutna, gudmodren fuktade med varma tårar de långa banden på sitt lifstycke och fader Cordoau slet sitt hår; amman som hade räknat på en så högättad gudfaders frikostighet uppgaf genom. trängande rop, och barnet, som blifvit väckt af bullret och liksom tycktes begripa ali det blifvit dömdt att hvarken heta Touered, Achilles eller Hector, icke en gång Landry, lät höra en bedröflig qvidan. Hvad skulle man nu göra? Hvar skulle man söka, hvarifrån taga en annan gudfader? Tiden led, det var ej längre en minut att förlora, Kyrkoherden, som ännu ej frukosterat, var utom sig af vrede; kyrkvaktaren talade om cyrkans onåd. Så stod saken då den unge nannen, som från grinden bevittnat hela lenna scen, framträdde som en frälsande